Julnattens mysterium

Så mörk är natten i midvintertid....

Jo, det var den sannerligen när jag begav mig till kyrkan i morse. Klockorna ringde för fullt när jag kom upp på kyrkbacken vid sex-snåret, alltmedan ljuset strömmade mot mig från den lilla dörren. "Gör porten hög och dörren vid", tänkte jag och gick in genom dörren. Det skulle verkligen behövas här där dörren är så låg och trång att alla, också jag med mina 160 cm får buga mig för att äntra Guds Hus. Vilket jag visserligen inte har något emot..

Kyrkvärdarna var tidigt på plats för att skotta och tända alla hundratals stearinljus. Kyrkokören var på plats för att öva och sjunga upp.

"Tänk vad din farmor och farfar har strävat här.." sa någon. Ja, tänk. Jag minns hur jag suttit i kyrkbänken med numrerade dörrar som man kan stänga, betraktat de oproportionerliga målningarna på väggarna, funderat över vad prästen gjorde innan han kom ut från rummet bakom altaret, undrat vad de vita tygbitarna under hans haka var gjorda av, tänkt att "tro evangelium" lät som om de sjöng om "Angelika", som min kompis hette, så gärna velat hålla i och känna på de där psalmsiffrorna. Undrat om bössorna för "Lutherhjälpens fasteaktion" hade något med min faster Inga-Britt att göra..Minns hur jag stått nedanför altarringen och läst bibelord på vers iklädd lucialinne och med ljus i hand under kyndelsmäss...

På många sätt var mycket sig likt också denna morgon, så som det var av begynnelsen, nu är och ska vara.... Åtminstone som det var från mitt livs begynnelse. Samma ansikten, några nya, några som inte längre finns kvar.

"Nu ä de prästaringninga..." blev jag upplyst om med ett leende, då klockorna ringde återigen, en kvart innan gudstjänsten började. Uppenbarligen var jag i god tid, och behövde inte denna ringning för att vakna.

Jag fick ducka för att inte få ljuskronans prismor i ansiktet då jag läste evangeliet ståendes framför altarringen. Uppe i den lilla predikstolen slog syrefattig luft emot mig när jag klättrat upp de tre trappstegen. Trots allt såg jag predikotexten ganska väl i skenet av de många stearinljusen.

I den lilla träkyrkan, ljuder änglasången. Inte herdar, men väl pensionerade bönder, stämmer in och besjunger julens mysterium och dess storhet tillsammans med kyrkokören, där delar fått ledigt denna morgon, delvis på grund av körens späckade schema i jul, delvis på grund av platsbristen framme vid koret kan tänkas.

Här är en plats för Julotta, tänker jag. Här är en plats för Gud att födas. Här liksom på andra platser. Också här blir julnattens händelse en händelse, inte isolerad till en plats eller en tid. Här upplöses gränserna mellan tid och rum. Här stämmer dåtid möte med nutid, här kopplas denna lilla kyrka samman med all världens kyrkor. Här möts det stora i det lilla, här blir det lilla det stora.

Det är lätt att bli romantiserande så här i juletid, över idylliska kyrkor och hemkära trakter. Över tillhörighet och rötter. Och det skulle vara lätt att bejubla kärnfamiljen i denna julens tid, något jag inte tänker göra, utan snarare bejubla den heliga familjen framför den förra.

I julens mysterium blir du och jag del av Guds heliga familj. När Gud föds som ett barn blir vi alla Guds söner och döttrar. Då upphör gränser också mellan jordisk tillhörighet och släktskap. Där får också den utstötte och familjelöse en familj och en tillhörighet. Där hör vi alla samman och får stämma in i sången med herdar, änglar och kungar. Bönder, superstjärnor och presidenter. Också personalen på SJ.

"Uti en slav, du ser en älskad broder..." Som han den där Adam skrev i sin julsång...

Predikan finns här att läsa för den som vill.