Jag har just anlänt till Göteborg efter att ha tillbringat halva dagen med att försöka ta mig hit i snöoväder. Det gick till slut! Och nu är jag här! Jag gillar Göteborg! Det är trevligt här på nåt sätt...
Hängivenhet har jag annars funderat över en del i dagarna.
"Jag antar att det är hängiven jag är", tänkte jag när jag kämpade mig till kyrkan i morse. Snön yrde och jag släpade tunga väskor, fullastade av böcker jag ska läsa över julen, genom snödrivorna.
Jag hade bestämt mig för att gå och ville inte missa högmässan. Denna dag tillägnad Herrens moder, kvinnan, den hängivna ja-sägerskan!
Till slut kom jag fram, till kyrkan, som är namne med Guds moder. Prästen hade samma namn hon med. Jag undrar om det var genomtänkt vid planeringen av predikoturerna?
Hängivenhet, ja. Att ge sig hän och att ge upp sig själv. Kanske till och med gå så långt att underkasta sig en högre makt! Inte så lite tabu det! Särskilt om vi talar om kvinnor. I synnerhet unga kvinnor. I bästa fall kan hängivenhet förknippas med lite dumhet eller naivitet. I värsta fall med fanatism, extremism och galenskap. Och det är ju förstås inget vidare...
Och nog har hängivna kvinnor stämplats som galna genom tiderna!
Maria gav sig hän. Hon var säkert rädd och osäker, men hon gav sig hän.
Hon hade säkert fått rådet att avstå, om det hade varit idag. Från terapeuter och bättre vetande kyrkliga människor.
Men det gjorde hon inte. Hon sa ja. Hon vågade det smått absurda, det irrationella, det som var tabu, som riskerade sätta hela hennes rykte och sociala tillhörighet på spel! Hon vågade den totala tilliten till att någon, Gud ville hennes yttersta väl!
Strax innan jag skulle prästvigas fick jag det "goda" rådet från blivande äldre kollegor. "Lär dig säg nej! Nej, nej, nej...det är allt en ung präst behöver kunna!"
Det är det tråkigaste råd jag någonsin har fått!
Jo, jag fattar. Nog måste man kunna säga nej. Att hängivet säga JA, innebär per definition att också säga ett tydligt NEJ. Annars blir det i bästa fall ett halvhjärtat nja. Och vem egentligen vill säga NJA vare sig till Gud, livet eller till människor?
Jag har just läst Anita Goldmans "Guds älskarinnor". Den handlar om "hängivna kvinnor i en livrädd värld". Genom ett antal kvinnoporträtt (och en hängiven man) vänder och vrider Goldman på föreställningar om andlighet och kvinnor. Att kvinnor och hängivenhet genom makt och sexualitet länge varit ett tabu är väl knappast nytt för någon (även om vi aldrig tycks komma nån vart med det, men det är en annan diskussion), men även kvinnor och hängiven andlighet har (inte minst på senare år) tabubelagts enormt. Kvinnor idag ska, anses det av många, inte hänge sig åt någon eller något annat än sig själv. En god kvinna av idag ska framför allt inte underkasta sig någon eller något! En god kvinna av idag klarar sig själv! Helt och hållet själv!
Blir det inte ett lite ensamt och hårt och vansinnigt tråkigt, kan man fråga sig? Och det gör också Goldman.
Är det en tillfällighet? Hängivenhet, makt, andlighet och sexualitet. Inget som en god flicka ska syssla med vare sig enligt förlegat patriarkat eller enligt bättre vetande feminister, eller....??
Kan hängivet knäböjande kvinnor vara upproriska och radikala? Kan det rent av ligga en urstyrka i att ödmjuka sig? Anita Goldman är inne på dessa frågor i boken.
Jag är beredd att svara ett hängivet JA på frågan. Vad tror du??
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jenny,
Jag ska definitivt läsa Goldmans bok. Själv tänker jag mig att ord som underkastelse och överlåtelse är vackra - har funderat på det men det tror att det är nära förknippat med att jag har en Gudsbild som på sitt vis är väldigt naiv. Gud som ett enda stort moln av kärlek som vill förvandla mig till något 'vackrare' än den som jag är.
Samtidigt vet jag att många stör sig just på underkastelse, för de anledningar du säger, och kanske också för att kyrkan i mångas tankar använt det uttrycket på ett sätt som fått människor att känna sig kränkta. I dagens kyrka är det ju inte så, men den där bilden av en tidig 1900-tals kyrka med en sträng präst som rackar ned på lever ju, tyvärr, kvar. Och risken finns ju att man hamnar i det där med blind underkastelse, eller blind tro. Det är hela tiden en balansgång.
Ja, jag kan faktiskt se det radikala i en knäböjande kvinna, att bönen nästan i sig, i dagens samhälle, är en upprorisk handling.
Samtidigt finns det alla sorter. Det blir illa om man tror sig tro att en sorts tro på något vis är bättre än en annan - att alla uttryck har en mening och en plats (och här är jag den förste att inse att jag med kan bli bättre på att igenkänna just detta). Men, samtidigt tror jag att du har helt rätt i att man ändå måste våga ett JA för tar man för mycket hänsyn blir det ju de där NJA:et som gör ingen lycklig.
Eller något sådant?
I Mexiko minns jag att de fattigaste kvinnorna backade bugandes ut genom kyrkan, i vördnad för gudomligheten. Kanske borde de resa sig, underkuvade som många av dem är? Historiskt av kolonialmakter, än idag av korrupt styre och machokultur. Kanske är det å andra sidan bugandet, ödmjukandet inför livets varande som gör att de orkar, att de inte går under? Eller är det bugandet som gör att de blir kvar där de är?? Ja, inte vet jag...Antar att det är som du skriver, alltid en balansgång!
Oavsett om vi väljer att buga oss eller ej, så är det trots allt ändå ett faktum att vi inte står över liv och död, och så länge vi inte ödmjukar oss för detta blir livet väldigt svårt att leva...Livet är större, Gud är större. "Jag är endast en liten blåsa i Guds andes glas..."
Skicka en kommentar