Idag skrivs det en del om synd och bikt i Kyrkans tidning.
Jag läser debattartikeln av Mats Rimborg, som tycker att det är dags att avskaffa prästernas absoluta tystnadsplikt. Han frågar sig varför prästerna ska omfattas av andra regler än sjukvårdspersonal, socialtjänst och andra yrkesgrupper som behandlar känsliga uppgifter.
Jodå, visst kan det bli knepiga situationer när det gäller det här med absolut tystnadsplikt, men hela Rimborgs resonemang är mycket ensidigt och går i stort sett ut på att tystnadsplikten skulle vara till för prästens skull, för att skydda denne. Att det skulle handla om att prästen skulle vara något alldeles speciellt...vilket Rimborg vänder sig emot. Vem som är offer och vem som är förövare tycks dessutom alltid vara lätt att bedöma i Rimborgs uppenbarligen ganska svartvita värld..
I själavården ska jag ha möjlighet att bli mött som fullvärdig människa. Oavsett vad jag bär med mig av händelser, vad jag gjort eller vad som gjorts emot mig. Själavården ska kunna vara den platsen där människovärdet är okränkbart. Men kyrkan ska alltid förmedla NÅD och inte dom. Och visst, det är här som det kan kännas orättvist gentemot ett förmodat offer, att det inte är vi som människor som ska döma...
Det skrivs också om syndabekännelsen i veckans nummer av KT. Det pågår ju diskussioner om att ta bort denna. Det vore ytterst olyckligt, anser jag. Någon behöver tänka väldigt klokt väldigt snabbt för att lyfta fram nya tankar om synden i vår inomkyrkliga teologiska debatt! Men i dagens KT föreslår Anders Bergstedt att lyfta fram bikten istället och att det är där syndabekännelsen hör hemma. Intressant tanke att lyfta fram bikten mer, även om jag inte tror helt och fullt på den då den kan göra förlåtelsen än mer svårtillgänglig.
Om man sammanför dessa två tankar, viljan att ta bort den absoluta tystnadsplikten med viljan att ta bort syndabekännelsen (utan att ha belägg för det, tycker jag mig se att dessa åsikter ibland sammanfaller), får vi ett resonemang som mynnar ut i; Döm gärna andra, men inte mig.
Men, jag vill minnas att Jesus sa motsatsen: Den som är utan synd kastar första stenen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tyvärr är det helt i linje med dagens samhällstrend att plocka bort syndabekännelsen. Nu verkar det ju vara så att det är nedbrytande eller till och med "kränkande" att se synd - även hos oss själva. Nej, nu ska vi bejaka varandra och vara ständigt fantastiska.
Och där går vi totalt vilse. Inte bara i förhållande till oss själva, utan även i förhållande till andra. Vi syndar alla. Vi gör det vi vet är fel.
Att få komma inför Gud tillsammans med andra och lägga fram våra tillkortakommanden är väldigt viktigt. Då kan vi få del av nåden och vi kan se oss själva (och våra handlingar/tankar) i ljuset. Först då kan vi välja en annan väg, en väg som är mer rätt.
Kan inte annat än att hålla med dig! När vi inte ser synden, ser vi inte heller nåden. Och då är det så väldigt lätt att döma både sig själv och andra i oändlighet...
Skicka en kommentar