Beth-el

Gud har nog i alla tider stämt möte med människan. Den vanliga människan. Vare sig hon varit beredd på det eller ej.

Vare sig mötet skett efter klättring till ett berg, efter vandring i öknen, på flykt i vildmarken eller i brottning om natten, verkar sällan mötet vara särskilt väntat. Inte heller är det särskilt bekvämt. Inte ger det guld eller gröna skogar.

Det är ett möte. Som inte kan göras ogjort men som för mot en ny riktning och fyller människan med vördnad.

Efter detta överväldigande vill människan genast göra som människor gör. GÖRA. SKAPA. EFTERLIKNA. Ofta byggs ett hus. Åtminstone ett tält, eller ett altare. Som om hon vill förkroppsliga, föreviga detta hon just varit med om.

Människan vill skapa åt den skapande. För att minnas, för att återskapa, återuppleva, återgälda?

Men människan kan inte vare sig återskapa eller åtgälda.

"Här är porten till himlen. Här bor Gud", säger Jakob där han mött Gud i natten och han kallar platsen Beth-el. Guds hus.

Gud blir människa. För att berätta och visa att porten till himlen finns i människan.

Kanske är det därför Jesus blir så ursinnig när han kommer till templet, Guds Hus. För de verkade inte se att det var i människorna porten fanns. Här bodde istället korruption och girighet. Han kastade ut dem alla. Ut ur Guds hus.

Någon vill bygga en hydda åt Gud, för att hålla kvar, hålla fast.

Men om Gud måste man släppa taget. Gud ska inte hållas kvar. Gud ska bäras ut till människorna. Försiktigt, med varsamhet, som vore han ett barn. Han ÄR ett barn!

Guds Hus är inte byggnaden. Även om det byggda kan påminna och väcka minnet tillbaka.

Guds Hus är människorna, som är i världen, som söker sig till byggnaden, till varandra. För att få stöd, kraft och mod. Ork att vara Guds Hus i världen.

Guds Hus. Beth-el. Platsen där Gud bor.

Och i Guds hus är allt heligt.


Guds hus?


Guds hus?


Guds hus?