"Kan man älska Hitler?"

Igår predikade jag om kärlekens väg. Kärlekens väg som också är lidandets väg.

Att älska, inte i den bemärkelsen att "gilla" eller att "tycka om". Nej, att älska i den än mer djupare bemärkelsen. Att ha djupaste respekt och vördnad för det mänskliga, för Guds skapade mänsklighet. Vare sig jag gillar den eller ej. Vare sig det känns så eller ej.

Att bara älska valda delar av mänskligheten, Kristi kropp är det samma som att bara älska valda delar av sin egen kropp, oss själva. Det är att förminska sig själv eller andra, man kapar ju faktiskt i kroppen i så fall! Genom att bejaka och omfamna mänskligheten med dess fel och brister, med ondska och med godhet, utan att vi för den sakens skull fortsätter att hålla fast vid och bejaka det som gör oss själva eller andra ont kan vi förstå vi att vi har potential till att både älska och att hata.

Att tro att vi bara är mörkrets människor som kan göra skada, det är en lögn. Att tro att vi bara kan göra gott...ja, det är dessvärre också lika mycket lögn det.

Det är på många sätt, trots omständigheter, ett val vi gör. Att välja kärlekens väg, fast att det ibland är svårt och gör ont...fasligt ont.

Då kan vi också älska oss själva, hela oss själva med fel och brister, med ondska och godhet. Det betyder inte att vi ska fortsätta göra det som är ondskefullt eller elakt.

Så kom då följdfrågan på detta oerhört svåra tema om ont och gott, som ledde till ett långt spännande samtal. Efter gudstjänsten kom en man fram och undrade: "Kan man älska Hitler?"... Ja, kan man det? I bemärkelsen, omfamna som mänsklighet, tror jag det. I den bemärkelsen inser vi också att det finns en risk hos oss alla att vi åtminstone blir en "mini-Hitler". Om än för den goda sakens skull. Men det bär ju så väldigt mycket emot att säga det...