Om fastan är solidaritet med lidande människor, var lägger vi då tyngdpunkten?
Solidaritet med lidande?
Solidaritet med människor?
Om fastan handlar om solidaritet, tror jag den bör handla om solidaritet med människor snarare än solidaritet med lidandet.
Solidaritet med lidandet är rent av farligt. Även om insikten om lidandet och sin egen brist kan fördjupa solidariteten, eller kalla det hellre samhörigheten med människor. Oavsett deras brister eller styrkor.
Och på tal om det, åtminstone förr, politiska ordet solidaritet....
Det talas mycket om att kyrkan "ska vara politisk men inte partipolitisk". Men vad betyder det egentligen? Jag skulle själv kunna uttrycka mig likadant, men i nuläget undrar jag om inte detta har blivit en av vår tids nya floskler?
Är det en floskel som blir en täckmantel för att göra sin egen politiska hållning till en universell sanning?
Och som i förlängningen gör kyrkan till en åsiktsgemenskap. Vilket den ALDRIG får vara, av respekt för det mänskliga och om vi vill kalla det för solidaritet med mänskligheten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Solidaritet är för mig att verkligen möta människor i den situation de befinner sig. Det kan vara en situation av lidande, men det behöver inte vara det.
Att möta, att lyssna, att försöka förstå, att ta ställning, att agera.
I dagens samhälle handlar det mycket om "jag och mig". Det gör att vi blir "kränkta" så fort någon har en åsikt som inte riktigt passar oss. Människor lämnar SvK för att det finns personer i kyrkan som t ex är emot kvinnliga präster eller för kvinnliga präster. För mig blir det helt fel - kyrkan är inte en åsiktsgemenskap byggd på medlemsnytta. Det är en bekännande och gudstjänstfirande gemenskap. Och i den kan vi få ha olika åsikter.
Ja, vi BÖR nog till och med ha olika åsikter, skulle jag säga!
Skicka en kommentar