"Vissa saker kan man aldrig förlåta..." sa herr präst i beredelseordet. Var det något som var säkert, så var det detta. Han hade lärt sig det av sitt liv sa han. Han hade väl kommit upp i den åldern nu när man har mandat att säga det. Vilken ålder är det? 40+? 50? 55? Särskilt som präst hade han nu förstått det. Naturligtvis ville han inte skuldbelägga oförlåten förlåtelse.
Jag blev lite fundersam över herr präst. Ja, alltså inte över herr präst personligen- han är säkerligen en reko typ- utan på det som sas. Det som sägs ganska ofta.
Kan man inte det? Förlåta? Nej, vem är jag att säga det? Jag kan ju inte utge mig för att tala för andra...En del människor kan ha saker med sig som är rent av förbannat svårt att förlåta. För som en förbannelse är det, så länge det inte förlåts och det binder oss inte bara till det förflutna utan till människor som vi egentligen inte vill ska ha någon inverkan på våra liv. Andra människor har däremot lärt sig av sina liv att också det som var förbannat svårt att förlåta faktiskt, om än med stor möda, gick att förlåta. Att det förbannade blev löst och att det faktiskt var där nyckeln till frihet låg!
Men för vems skull förlåter vi. Och för vems skull förlåter vi inte? Oförlåten förlåtelse blir ju istället bitterhet och knutar som håller oss tillbaka. Oförlåten förlåtelse blir skuld som tynger ner oss. Och skuld är som kladdigt flugpapper, det drar till sig mera skuld.
Kära herr präst, nästa gång skulle jag också vilja höra att det är möjligt att förlåta också sånt man aldrig trodde var möjligt att förlåta. Att Gud rent av kan hjälpa oss att förlåta. Aldrig pålagt naturligtvis, aldrig utan att viljan kommer inifrån. Att vi kanske rent av behöver en lång förberedelseperiod att vänja oss med tanken att gå in i viljan. Jodå, försoning är en del av det hela. De hör samman, men utan förlåtelsen blir jag aldrig fri, och vi ALLA har möjligheten att bli fria! Det är lika för alla! Det skulle jag vilja höra mer om nästa gång, kära herr präst. Att herr präst och kyrkan faktiskt tror på förlåtelse. Att möjligheten finns. Som ett gott alternativ till bitterhet. Att det må göra ont och vara svårt som en mindre korsdöd, men att det finns människor som tror, tror att det faktiskt är möjligt, att det är värt kampen, att livet segrar. Och jag är av övertygelsen att detta är en del av kyrkans uppgift, att hjälpa till och att uppmuntra till förlåtelse och frihet, inte att avhålla ifrån den.
Det sägs att det är de som har minst att förlåta som har längst till förlåtelsen. Kan det vara så tro?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jenny,
Klokt skrivet och viktigt tror jag. Eller, i alla fall så blir jag glad över slutet av detta inlägg. Med Guds hjälp är det möjligt, och det är ju just det som jag vill att Kyrkan hjälper mig att förstå.
Kan nog hålla med dig om att även jag hört en del präster som fastnar i den mänskliga oförmågan i sin förkunnelse istället för att lyfta fram den Gudomliga möjligheten. Vet inte vad det beror på? Kanske är det välvilja, att inte vilja skuldbelägga de som inte kan förlåta. Eller, så kanske prästen egentligen bara pratar om sig själv när han säger: "Vissa saker kan man aldrig förlåta." Men då handlar det ju om honom, inte om Gud längre.
Själv tänker jag mig, precis som du (tror jag), att det jag inte kan förlåta behöver jag få hjälp att lämna till Gud.
Viktigt! Otroligt viktigt!
Vi kanske inte lyckas förlåta allt, vi är ju bara människor. Men vi ska aldrig utesluta möjligheten att vi kommer till en förlåtelse - inte ens av det mest omöjliga.
Att inte förlåta är ju som att säga att jag kan åta mig att döma andra fastän vi var och en bara har Gud att stå till svars för.
Alla kan förlåta men det krävs att man inser sin egen oerhörda skuld både i tanke vilja och gärning. Om jag har blivit förlåten det som skiljer mig från Gud dvs min synd då måste jag förlåta det som skiljer mig från dig som oxå är synd. Det är enda sättet att kunna leva tillsammans i kärlek.
Ja, jag tror att vi många gånger tillskriver vår egen förmåga alltför stor vikt. Och tvivlar vi på den, ja då tvivlar vi på Gud också. Eftersom vi gärna ser oss själva mer eller mindre som ingen annan än.. Gud...
Skicka en kommentar