Sedan gick jag sakta hem genom stan, sjöng duett med Monica Z i min iphone och kontemplerade över filmen. Nåja, det blev inte så sakta, utan ganska så rask takt när jag traskade över malmarna, men o så härligt det är med vår!
Nåväl, för den som inte sett filmen handlar det om en grupp munkar som lever i en Algerisk bergsby. Tillsammans med byborna som är muslimer lever de sina vardagliga liv i harmoni med varandra. Tills en grupp islamister stör friden. Ska munkarna, som har frihet att lämna, göra det eller ska de stanna kvar i solidaritet med byborna?
En tanke som slog mig, och som lyftes i samtalet efter filmen var hur mycket ont som kan göras i religionens namn, vilket visas hos islamisterna som dödar i Guds namn. Å andra sidan får vi se munkarna, som i just Guds namn får kraft att stanna kvar, trots att de är livrädda.
Så ofta vi matas just med bilden av allt ont som sker i religionens namn, och hur svårt det verkar vara att tro på att religion också kan hjälpa människan att lyfta fram allt det goda hon är kapabel till. Jag minns att jag såg en recensent uttala sig om filmen för ett tag sedan, på Kulturnyheterna tror jag att det var. Filmen fick bra recensioner- men- tillade recensenten, sådär goda människor finns inte på riktigt.
Eller...gör det? Kan det vara så att religion, eller ska jag säga en tro, faktiskt kan hjälpa oss människor att lyfta fram det goda hos oss, bortom gränserna för vad som är rimligt eller rationellt? Inte så att det gör oss immuna mot destruktiva känslor och handlingar, men att tron faktiskt kan vara en god hjälp i att möjliggöra vår kapacitet till att göra gott, trots att omvärlden och situationen manar till att möta ont med ont?
Det verkar ju inte råda något som helst tvivel om det andra, att religion kan frammana de värsta sidorna i oss, då måste väl åtminstone vi som kallar oss troende våga tro på motsatsen? Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar