En komministers väg...till jobbet, etc.

Spanskt gitarrspel i öronen och sol i ansiktet när jag kämpar mig upp över det branta krönet på Västerbron. En vacker men tung start på dagen. Jag kostar på mig några ögonblick av glittrande vatten och hustak. Snart rullar jag ner från krönet in mot Kungsholmen.

Vid Fridhemsplan höjs pulsen. Gäller att hinna före, innan rödljuset slår om till grönt för bilarna så jag kan ha vägen fri. Fler cyklister dyker upp. Slöfockar! Vill helst inte ligga bakom någon slöfock!

Sankt Eriksgatan, och jag kastar mig in i trafiken. Nej, jag VET att jag inte är någon lastbil! Jag är cyklist. Men en snabb sådan. Med neonkläder och mörka glasögon (och hjälm), tänker jag när jag pressar mig emellan 4ans buss och lastbilen till vänster. "Jag är inte större, men smidigare och jag har j-kligt klart för mig vart jag är på väg" fräser jag i tanken upp mot bussen och drar iväg. Snabbt! Ut i körbanan, snabbare i starten än någon bil, upp på cykelbanan. och DÄR kommer någon och kör förbi mig! Någon med barnstol på pakethållaren dessutom! Fasen. ID-T!

Vinden viner i öronen, någon har PARKERAT mitt på cykelbanan! AARRRGH! Kämpar emot för att inte ge en ondsint blick åt den skyldige yrkeschauffören (det är alltid de som fulparkerar på cyklebanor). Men denne är frånvarande, så jag slipper stå emot frestelsen att ge en argsint blick eller fälla en vass kommentar i förbifarten. Väl förbi inser jag att det var väl inte så farligt. Jag kom ju ändå förbi utan problem.

Musiken i mitt randomprogram i Iphonen växlar från pulserande R n´b, till...ARVO PÄRT! Vad gör ARVO PÄRT mitt i min morgonrusning! Men ja, jag hinner inte byta till något snabbare just nu. KYYYYYRIEEE Eleeeeiisooonnn......

Det händer något! Det har hänt mig förut i andra sammanhang, händer då och då. Idioterna försvinner, den största idioten är jag själv. Motmänniskorna, motcyklisterna, mottrafikanterna...plötsligt förvandlas de, kanske är detta någon form av konsekration mitt i rusningstafiken? En övergång från död materia till andlig materia. Uttryckslösa ansikten, slöfockar och idioter får ande och liv! De är MEDmänniskor, MEDcyklister, MEDtrafikanter! Vi är alla PÅ VÄG! Vi hör ihop! Plötsligt ser jag, det som har varit hela tiden men av olika anledningar i stunden varit dolt för mig, att det är ju GUDS människor jag har omkring mig! Alla på väg åt olika håll för att leva ännu en dag av sina liv.

Vid Danderyds sjukhus väljer jag att svänga höger mot Djursholm för att slippa den hemska backen upp mot Mörby. Snart susar jag fram i lagom takt över ängarna. Syréndoften slår emot mig. Den lilla kyrkan vid motorvägen solar sig i morgonljuset. Åh, min lilla kyrka. Musiken i hörlurarna har jag stängt av nu.

Tack Gode Gud att också jag, med uselt morgonhumör och en intollerans ibland utan dess like, är kallad att arbeta för din kyrka, för ditt rike! Är kallad som en av många att förkroppsliga kärleken från dig till den här världen, för människor till människor. Tack för påminnelsen!