Mellan tid och otid...

"Varför ser ni upp emot himlen?" männen i vita kläder tycks ifrågasätta något självklart där vi står och ser uppåt då Jesus lämnat oss för andra gången på kort tid.

Varför ser vi upp emot himlen? Varför är vår första tanke att heligheten finns där, i det saknade, i tomrummet, dit vi inte kan följa efter?

Min frid lämnar jag kvar hos er, säger Jesus. Min frid ger jag er. Känn ingen oro och tappa inte modet. Och han vänder sitt ansikte, åter till oss och vi är bevarade, befriade och benådade.

När han lämnade oss för första gången sökte vi oss till varandra. Oroliga, ängsliga och rädda för en hotfull värld slöt vi oss samman, i avskildhet skyddade vi oss, låste vi in oss bakom barrikaderade dörrar.

När han nu lämnar oss en andra gång söker vi oss åter till varandra. Men den här gången glada och förväntansfulla. Frimodigt väntandes på Guds ande. Och när anden kommer med all sin kraft sprängs alla dörrar och murar som en gång var låsta. Anden fyller upp vart tomrum och tränger igenom alla de barriärer av språk och makt, gränser och ordning som människor skapar omkring oss.

Gud skapade en gång ordning ur kaos men nu vänds världsordningen och tidsordningen upp och ned. I Guds andes värld är kaos ordning och ordning är kaos. Där är tiden otid för framtid, nutid och dåtid är ett.

Men vi är inte där än. Ännu är vi bara i mellanrummet mellan Kristi himmelsfärds dag och Pingst, mellan det som är och det som kommer, mellan tid och otid. Och allt börjar med att vi sänker blicken ett slag, från himlen mot jorden. Där, som det himmelska möter det jordiska. Mellanrummet där fylls upp av kärlekens blickar och människors möten, tomrummet inom oss mättas med bröd och vin. Där, i väntan på hans återkomst, möts människor, där är Guds frid.