Blås på mig skaparvind...

Andens vind blåste mig denna pingsthelg långt ut till Ingarö och goda gamla vänner. Vidare blåste den till fler vänner, gamla och nya ända ut till Ekerö via Brommaplan där jag plötsligt stod i mitten av vibrationerna av vad som höll på att bli en relativt mild, men dock uppblossande Israel-Palestinakonflikt.

Allt för att jag läste Amos Oz självbiografi på tunnelbanan, och killen mitt emot mig, som visade sig vara palestinsk, erbjöd en gammal kvinna, som visade sig vara rumänsk, sin plats. Till och med en solig dag som denna, på sömniga Brommaplan väcker denna konflikt vibrerande känslor. I detta fall avhjälptes den dock med att kvinnan till slut fick en kram. Tänk om det alltid var sådär enkelt...! Jag och killen gick därifrån och tog samma buss ut mot paradiset på Ekerö, trots allt ganska glada och nöjda över att vi var tre främlingar som pratat med varandra.

Anden blåste mig sedan vidare till Solna. Där var det arabisk dans och mat natten lång. På söndagen var anden i full färd med att blåsa liv i församlingen i Storkyrkan där ett gäng nya präster och diakoner vigdes in i ämbetet. Många olika sammanhang, men samma blåsande ande...

När jag tänker vidare kring anden, tänker jag att leva andligt är att leva heligt. Men, då är inte "heligt" något som har med någon hemlig, svävande perfektion, avskärmad från omvärlden att göra. Att leva ett andligt eller ett heligt liv är att leva ett liv med tron på andens helande förmåga att ständigt skapa nytt, att ständigt ha förmåga att ge liv också till det som är helt dött. Det är att ständigt tro på att nya förutsättningar kan skapas också där allt gått snett. Att leva heligt är att vilja leva som om detta är en verklighet!

Att leva andligt är därför att vilja omfamna hela skapelsen, hela människan både sig själv och andra för att gå mot en möjlig gemensam framtid.

Den andliga tillhörigheten i Kristus kan inte förtjänas eller förloras. Däremot förvaltas. Ett som är säkert är också att leva med anden som vägledare för sitt liv, gör att livet inte vare sig blir ensamt eller tråkigt. Även om andligheten i sig är ensam. Snarare tvärt om. Där anden är, är också människor. Och ibland kan det vara livat och blåsa rätt friskt har jag en känsla av...

Däremot kan det behövas lite lugn och ro och viss för att förvalta denna tillhörighet och för att våga öppna för och kunna växa med anden. Så nu går jag på semester.

Så jag kommer nog dessutom ligga lågt med skrivandet tills den 12 Juli...fast vem vet, om anden faller på så kanske det kommer något inlägg tidigare. Ha en skön sommar!