Semestern är slut, jag skriver predikan. Som vanligt ingår bloggande i processen. På söndag ska det handla om flisor och bjälkar och temat kommer att vara "att inte döma" i Danderyds kyrka kl 11. Välkommen dit! Gränsen mellan att ta ställning och att döma är hårfin...
Kyrkans uppgift är att ta ställning, skrev biskop Brunne häromdagen i en debattartikel i Expressen. Biskopen har fått mycket kritik för att hon är för politisk. Men, är inte det bra? Jag menar, kyrkan har väl genom historien stått för bakåtsträvande åsikter där homosexuella, judar, svarta, bara för att nämna några, har farit illa och i värsta fall dödats därför att man med bibeln i högsta hugg försvarat rätten till att ha slavar, att förkasta homosexuella och judar. Och, kanske just låtit bli att döma eller ta ställning?
Vi vill ju komma bort från den fega kyrka som tillät judar att brutalt mördas och förintas under andra världskriget, eller den handfallna kyrka som var för blind för att med Guds allseende ögon se det gudomliga i de människor som fängslades som slavar i 1800talets USA. För att inte tala om den kyrka som inte vågade ta ställning, inte vågade döma dem som fördomsfullt förnedrar dem som älskar någon av samma kön.
Den kyrka som inte vågade stå för sig själv, för vad den egentligen tror: På människans unika värde. För ALLA människors unika värde, inte bara dem som godtyckligt hör till.
Nej VI vill inte vara som DEM.
Eller var det rent av så att det var just en ställningstagande och dömande kyrka som gjorde denna förintelse möjlig? Judarna dödade ju Jesus. Vårt eget rena, oskyldiga offerlamm. Kyrkan tog därmed ställning, stod upp för SIN sak (kanske saken framför människan?) och dömde dess (kyrkans) oskyldiga offerlamms mördare, judarna. Det verkade ju inte mer än rätt. DE var ju inte heller som OSS. Dessa kom därför att föraktas, hånas, hatas och slutligen mördas i en fasansfull förintelse....
Jag funderar vidare kring ställningstagande och dömande och vet endast att världen sällan, mycket sällan ännu så länge inte har varit och säkert inte i framtiden heller kommer att vara särskilt enkel, svart eller vit.
Men hur vet man egentligen när man har tagit bort bjälken i sitt eget öga?
3 kommentarer:
Bjälken kommer alltid att finnas i det egna ögat. Så är det bara. Men när vi är medvetna om det så minskar skadan som bjälken gör.
Kyrkan och enskilda kristna ska ta ställning, annars är vi inte en kristen kyrka och kristna människor. Men VILKEN ställning ska vi ta? Det är inte alltid så lätt eftersom Bibeln kan användas som argument för de mest skilda åsikter. Men om vi väljer att läsa Bibeln med den Heliga Ande närvarande och med kärlekens grundinställning så ökar chansen för att vårt ställningstagande faller in under bönen "Alla mina ord, tankar och gärningar - Jesus, låt dem glädja dig."
Ja, den där Heliga Ande och en kärlekens grundinställning är inte alls så dumt att ha närvarande...Inte i kyrkan heller :) I min predikan i söndags konstaterade jag slutligen att kyrkan förmodligen bör ta ställning, men också, vilket jag tror är viktigt att poängtera, att:
"oavsett om vi råkar hamna på den sida kyrkan, samhället, familjen eller bekantskapskretsen just i denna tid tar ställning för eller emot är vi alla inom synfältet för Guds allseende öga."
Jag tror inte att nån människa nånsin kommer vara bjälkfri. Så enkelt, och så bedrövligt är det. Tur att nåden finns, annars sutte vi illa till hela högen.
Skicka en kommentar