Präst-quinna och så några hermeliner

I helgen har jag firat mässa i Lettland med, vad jag tror jag måste kalla, första gradens kvinnoprästmotståndare. Det var en fasligt lång mässa och jag förstod faktiskt inte ett endaste ord eftersom allt var på lettiska. Det var denne prästs tredje tvåtimmarsmässa den här dagen (och kanske var det därför som han såg så lidande ut??). Jag var inte välkommen att delta i mässan som präst, men det gjorde jag ju naturligtvis ändå eftersom jag deltog i mässan och det är präst jag är vigd till och kommer så förbli. Liturgiskt klädd var jag också.

Församlingens präst kunde jag dessvärre inte prata med eftersom han bara pratade Lettiska, men prosten som också han deltog denna dag hade utvandrat från Sverige (bland annat på grund av olika åsikter i kvinnoprästfrågan) och vi kunde därmed samtala med varandra, vilket vi också gjorde igenom avskedsmiddagen som hölls för oss igår kväll. Trevlig och vänlig var han och det växte, tro det eller ej, inte alls några horn i pannan på honom.

Nu tycker jag naturligtvis att det verkar vara att göra det onödigt krångligt för sig att flytta ända till Lettland, lära sig lettiska (som lär vara ett oerhört svårt språk) för att man är emot att samarbeta med kvinnor som är präster. När vi nu som luteraner i övrigt inte bryr oss om prästens kvalitéer, så är det väl märkligt ändå att könet spelar sådan roll. Men, det där är mina åsikter och det talar väl bara om hur stark hans övertygelse måste vara.

Och vem tusan är jag att förändra den övertygelsen? Kanske var det där någonstans och med Ps 118:9 samt min kyrkas ordning i ryggen som vi möttes. För lika lite som jag kan förändra denne mans åsikter, lika lite kan han eller någon annan ta min kallelse ifrån mig. Och som uppmaningen lyder i denna bibelvers litar jag hellre till Herren än till mäktiga män.

"Hur kändes det för dig att knäfalla och ta emot nattvarden då du visste att prästen är emot att du är präst?" frågade en i mitt ressällskap efter mässan.

Ja, hur kändes det? Frågan är ju på ett sätt relevant och förståelig. Men ändå inte. Det är inte svårt alls. Eftersom nåden är av Gud och är större än både prästen, dennes åsikter, privata person, mig själv eller någon annan, kan detta därför inte stå emellan Guds nåd och mig som människa. Om jag låter det göra det har jag ju stängt mig själv ute från Kristi gemenskap. Och det är inte bara dumt, utan helt befängt.

"För oss är det svårt att förstå, vi är så vana att prästen bara kan vara man och att han oftast är äldre. Men det är bra att vi får se er, att det kan se annorlunda ut på andra ställen" sa en av de oerhört vänliga och välkomnande församlingsmedlemmarna ödmjukt till oss under lunchen igår.

Ja, det är sådär det är. Vi är alla vana med olika saker. Och hur gärna vill jag själv egentligen släppa taget om det invanda?

TUR att Gud är större än våra vanor!