Kliché och djup

Jag har aldrig någonsin bloggat från en buss förut. Men nu, någonstans mellan Härjedalen och Stockholm händer det!

Konfalägret är slut, konfirmanderna är så gott som hela och jag är trött och glad.

Hela den här grejen med konfirmander, eller kanske med att vara präst över huvudtaget känns lite som att det handlar om att ständigt röra sig och parera i spektrumet mellan klichéer och djupaste djup.

För på något sätt verkar det som att när djupet är för djupt för att kunna förmedlas blir de just klichéer och plattityder. Och rätt vad det är har just det där uttrycket som förklarade hela min existens och varande blivit så välanvänt av mig att det urvattnats till inget annat än en lent ljudande kliché.

Jag minns hur jag själv som tonåring avskydde vuxna som använde klichéer.

När jag nu efter tre veckor försökt att sammanfatta grunderna för detta djupaste djup som är av oändligt viktig betydelse för mig själ och mitt eget liv inser jag allt mer hur lätt detta djupa blir just klichéer och floskler. Och ibland är det i det som jag upplever som klichéer som är djupet som går fram. Och jag har säkerligen mer än en gång varit just en vuxen som använder klichéer.

Men, tonåringar ÄLSKAR ju å andra sidan klichéer. Så kanske ska jag ta tillfället i akt att vattna rikligt med mina klichéer så får konfirmanderna uppgiften att leverera djupet åtminstone fram till konfirmationen på söndag. T ex:

"Är döden slutet på boken, eller är det slutet av kapitlet?" Axel 15 år.