Ännu påskafton. Vi lever i ovisshet. Vi vet inget, kan bara hoppas.
”Det himmelska hoppet” - ett sådant slitet uttryck!
Men när allt tycks förlorat, vad mer än detta slitna hopp har människan? Att hoppas -det är att leva ”som om” befrielsen en dag ska komma. Och hoppet övervinner rädslan, och rädslan är den som bygger murar och murarna begränsar människorna från varandra.
Från död till liv, från mörker till ljus, från fångenskap till frihet
Att hoppas är att leva ”som om” det kommer att ordna sig. Sant eller falskt? Eller rent av en provocerande dröm?
De Chilenska gruvarbetarna var fångna under marken.
700 meter under jord.
Kanske skulle de aldrig mer se himlen. Aldrig mer solen, aldrig mer gräset.
De kunde ha lagt sig ner, gett upp och sagt: ”Det är ändå kört”.
Men de gjorde de inte. Längtan och drömmen om liv var starkare.
I dödsrikets gränsland, levde de så vardagligt de kunde. ”Som om” befrielsen en dag skulle ske. ”Som om” de återigen skulle få höra himlens fåglar, kisa mot solen och känna gräset.
Och befrielsen kom.
Andra fick aldrig se befrielsen de kämpade för och hoppades på.
Moses fick aldrig gå med sitt folk in i Kaanans land. Martin Luther King och Dietrich Bonhoeffer, stupade på sina poster i kampen vars drivkraft, hoppet, trotsade rädslan i riktning mot befrielsen! Döden begränsade inte denna riktning. Människors längtan efter frihet och liv bar hoppet vidare.
I döden på korset kunde Gud gett upp. Men Guds längtan efter människornas liv var starkare. Gud hoppas ständigt på människan och spränger de rädslans och förnuftets gränser hon ständigt begränsar sig med.
”Det himmelska hoppet”- Detta oförnuftiga, slitna och välanvända uttryck kan också betyda: ”Var inte rädda!”
lördag 23 april 2011
onsdag 20 april 2011
Om Gudar och människor i religionens namn
Så har jag äntligen sett filmen "Gudar och människor". Denna oerhört vackra film visades i Hedvig Eleonora kyrka ikväll. Underbart det där med att se film i en kyrka. Jag fick lite känsla av drive-in-bio möter Vatikanen light...Jaja, film i kyrka ger helt klart ytterligare dimensioner till filmen!
Sedan gick jag sakta hem genom stan, sjöng duett med Monica Z i min iphone och kontemplerade över filmen. Nåja, det blev inte så sakta, utan ganska så rask takt när jag traskade över malmarna, men o så härligt det är med vår!
Nåväl, för den som inte sett filmen handlar det om en grupp munkar som lever i en Algerisk bergsby. Tillsammans med byborna som är muslimer lever de sina vardagliga liv i harmoni med varandra. Tills en grupp islamister stör friden. Ska munkarna, som har frihet att lämna, göra det eller ska de stanna kvar i solidaritet med byborna?
En tanke som slog mig, och som lyftes i samtalet efter filmen var hur mycket ont som kan göras i religionens namn, vilket visas hos islamisterna som dödar i Guds namn. Å andra sidan får vi se munkarna, som i just Guds namn får kraft att stanna kvar, trots att de är livrädda.
Så ofta vi matas just med bilden av allt ont som sker i religionens namn, och hur svårt det verkar vara att tro på att religion också kan hjälpa människan att lyfta fram allt det goda hon är kapabel till. Jag minns att jag såg en recensent uttala sig om filmen för ett tag sedan, på Kulturnyheterna tror jag att det var. Filmen fick bra recensioner- men- tillade recensenten, sådär goda människor finns inte på riktigt.
Eller...gör det? Kan det vara så att religion, eller ska jag säga en tro, faktiskt kan hjälpa oss människor att lyfta fram det goda hos oss, bortom gränserna för vad som är rimligt eller rationellt? Inte så att det gör oss immuna mot destruktiva känslor och handlingar, men att tron faktiskt kan vara en god hjälp i att möjliggöra vår kapacitet till att göra gott, trots att omvärlden och situationen manar till att möta ont med ont?
Det verkar ju inte råda något som helst tvivel om det andra, att religion kan frammana de värsta sidorna i oss, då måste väl åtminstone vi som kallar oss troende våga tro på motsatsen? Eller?
Sedan gick jag sakta hem genom stan, sjöng duett med Monica Z i min iphone och kontemplerade över filmen. Nåja, det blev inte så sakta, utan ganska så rask takt när jag traskade över malmarna, men o så härligt det är med vår!
Nåväl, för den som inte sett filmen handlar det om en grupp munkar som lever i en Algerisk bergsby. Tillsammans med byborna som är muslimer lever de sina vardagliga liv i harmoni med varandra. Tills en grupp islamister stör friden. Ska munkarna, som har frihet att lämna, göra det eller ska de stanna kvar i solidaritet med byborna?
En tanke som slog mig, och som lyftes i samtalet efter filmen var hur mycket ont som kan göras i religionens namn, vilket visas hos islamisterna som dödar i Guds namn. Å andra sidan får vi se munkarna, som i just Guds namn får kraft att stanna kvar, trots att de är livrädda.
Så ofta vi matas just med bilden av allt ont som sker i religionens namn, och hur svårt det verkar vara att tro på att religion också kan hjälpa människan att lyfta fram allt det goda hon är kapabel till. Jag minns att jag såg en recensent uttala sig om filmen för ett tag sedan, på Kulturnyheterna tror jag att det var. Filmen fick bra recensioner- men- tillade recensenten, sådär goda människor finns inte på riktigt.
Eller...gör det? Kan det vara så att religion, eller ska jag säga en tro, faktiskt kan hjälpa oss människor att lyfta fram det goda hos oss, bortom gränserna för vad som är rimligt eller rationellt? Inte så att det gör oss immuna mot destruktiva känslor och handlingar, men att tron faktiskt kan vara en god hjälp i att möjliggöra vår kapacitet till att göra gott, trots att omvärlden och situationen manar till att möta ont med ont?
Det verkar ju inte råda något som helst tvivel om det andra, att religion kan frammana de värsta sidorna i oss, då måste väl åtminstone vi som kallar oss troende våga tro på motsatsen? Eller?
måndag 18 april 2011
Kränkt...?
Det talas ibland, så också i dessa tider, om huruvida man får kritisera religion eller ej. Huruvida kritik av islam är islamofobi, om ett tonsatt korancitat framförandes till dans eller om bilder på en homosexuell Jesus är av kränkande art eller ej. I helgen såg jag Jesus Christ Superstar. Den var kontroversiell när den kom, bland annat, om jag inte har fel, för att den utelämnade uppståndelsen och för att Jesus var kär. I Karlstad där den nu spelades, hade kristna reagerat för att Gud var utelämnad ur föreställningen.
Egentligen borde det väl inte vara möjligt att kränka religiösa? På sitt sätt, därför att andlighet på många sätt manar till att inte låta sig böjas av något eller någon annan än Gud själv. Så egentligen, vad bråkas det om? Fast, så klart, är det ju ingen skillnad. Religiös eller ej, alla människor är mer eller mindre lika känsliga när vårt innersta, det vi håller för heligast blir kritiserat eller i värsta fall hånat och trampat på.
Ibland känns det lite onödigt med rondellhundar, koranbrännande och bilder som väldigt enkelt och jag vågar säga, lite billigt, spelar på vår vilja att identifiera oss med offerrollen och därigenom måla ut "skurkarna". Ungefär som någon slags tics eller tourette från konstnärer eller ateister eller andra religiösa för den delen.
Ibland blir dock rädslan för att kränka något slags överbeskyddande med drag av omedveten paternalism, som om vi inte tror att människor har förmåga att ta hand om sig själva, eller i värsta fall att vi vill ta förmågan ifrån dem. Som om vi vill tillskriva dem en offerroll som de själva kanske inte ens velat gå in i.
Jag frågar mig också ibland varför allt som ifrågasätter, bryter med eller kritiserar religionen anses radikalt eller för den delen liberalt om vi talar inomreligiöst. Ibland undrar jag om det helt enkelt är för att man inte har förstått? Eller för att man talar om helt olika saker, som att jämföra äpplen med inte bara päron, utan typ...frukostflingor.
Egentligen borde det väl inte vara möjligt att kränka religiösa? På sitt sätt, därför att andlighet på många sätt manar till att inte låta sig böjas av något eller någon annan än Gud själv. Så egentligen, vad bråkas det om? Fast, så klart, är det ju ingen skillnad. Religiös eller ej, alla människor är mer eller mindre lika känsliga när vårt innersta, det vi håller för heligast blir kritiserat eller i värsta fall hånat och trampat på.
Ibland känns det lite onödigt med rondellhundar, koranbrännande och bilder som väldigt enkelt och jag vågar säga, lite billigt, spelar på vår vilja att identifiera oss med offerrollen och därigenom måla ut "skurkarna". Ungefär som någon slags tics eller tourette från konstnärer eller ateister eller andra religiösa för den delen.
Ibland blir dock rädslan för att kränka något slags överbeskyddande med drag av omedveten paternalism, som om vi inte tror att människor har förmåga att ta hand om sig själva, eller i värsta fall att vi vill ta förmågan ifrån dem. Som om vi vill tillskriva dem en offerroll som de själva kanske inte ens velat gå in i.
Jag frågar mig också ibland varför allt som ifrågasätter, bryter med eller kritiserar religionen anses radikalt eller för den delen liberalt om vi talar inomreligiöst. Ibland undrar jag om det helt enkelt är för att man inte har förstått? Eller för att man talar om helt olika saker, som att jämföra äpplen med inte bara päron, utan typ...frukostflingor.
söndag 10 april 2011
Att förlåta eller aldrig förlåta...
"Vissa saker kan man aldrig förlåta..." sa herr präst i beredelseordet. Var det något som var säkert, så var det detta. Han hade lärt sig det av sitt liv sa han. Han hade väl kommit upp i den åldern nu när man har mandat att säga det. Vilken ålder är det? 40+? 50? 55? Särskilt som präst hade han nu förstått det. Naturligtvis ville han inte skuldbelägga oförlåten förlåtelse.
Jag blev lite fundersam över herr präst. Ja, alltså inte över herr präst personligen- han är säkerligen en reko typ- utan på det som sas. Det som sägs ganska ofta.
Kan man inte det? Förlåta? Nej, vem är jag att säga det? Jag kan ju inte utge mig för att tala för andra...En del människor kan ha saker med sig som är rent av förbannat svårt att förlåta. För som en förbannelse är det, så länge det inte förlåts och det binder oss inte bara till det förflutna utan till människor som vi egentligen inte vill ska ha någon inverkan på våra liv. Andra människor har däremot lärt sig av sina liv att också det som var förbannat svårt att förlåta faktiskt, om än med stor möda, gick att förlåta. Att det förbannade blev löst och att det faktiskt var där nyckeln till frihet låg!
Men för vems skull förlåter vi. Och för vems skull förlåter vi inte? Oförlåten förlåtelse blir ju istället bitterhet och knutar som håller oss tillbaka. Oförlåten förlåtelse blir skuld som tynger ner oss. Och skuld är som kladdigt flugpapper, det drar till sig mera skuld.
Kära herr präst, nästa gång skulle jag också vilja höra att det är möjligt att förlåta också sånt man aldrig trodde var möjligt att förlåta. Att Gud rent av kan hjälpa oss att förlåta. Aldrig pålagt naturligtvis, aldrig utan att viljan kommer inifrån. Att vi kanske rent av behöver en lång förberedelseperiod att vänja oss med tanken att gå in i viljan. Jodå, försoning är en del av det hela. De hör samman, men utan förlåtelsen blir jag aldrig fri, och vi ALLA har möjligheten att bli fria! Det är lika för alla! Det skulle jag vilja höra mer om nästa gång, kära herr präst. Att herr präst och kyrkan faktiskt tror på förlåtelse. Att möjligheten finns. Som ett gott alternativ till bitterhet. Att det må göra ont och vara svårt som en mindre korsdöd, men att det finns människor som tror, tror att det faktiskt är möjligt, att det är värt kampen, att livet segrar. Och jag är av övertygelsen att detta är en del av kyrkans uppgift, att hjälpa till och att uppmuntra till förlåtelse och frihet, inte att avhålla ifrån den.
Det sägs att det är de som har minst att förlåta som har längst till förlåtelsen. Kan det vara så tro?
Jag blev lite fundersam över herr präst. Ja, alltså inte över herr präst personligen- han är säkerligen en reko typ- utan på det som sas. Det som sägs ganska ofta.
Kan man inte det? Förlåta? Nej, vem är jag att säga det? Jag kan ju inte utge mig för att tala för andra...En del människor kan ha saker med sig som är rent av förbannat svårt att förlåta. För som en förbannelse är det, så länge det inte förlåts och det binder oss inte bara till det förflutna utan till människor som vi egentligen inte vill ska ha någon inverkan på våra liv. Andra människor har däremot lärt sig av sina liv att också det som var förbannat svårt att förlåta faktiskt, om än med stor möda, gick att förlåta. Att det förbannade blev löst och att det faktiskt var där nyckeln till frihet låg!
Men för vems skull förlåter vi. Och för vems skull förlåter vi inte? Oförlåten förlåtelse blir ju istället bitterhet och knutar som håller oss tillbaka. Oförlåten förlåtelse blir skuld som tynger ner oss. Och skuld är som kladdigt flugpapper, det drar till sig mera skuld.
Kära herr präst, nästa gång skulle jag också vilja höra att det är möjligt att förlåta också sånt man aldrig trodde var möjligt att förlåta. Att Gud rent av kan hjälpa oss att förlåta. Aldrig pålagt naturligtvis, aldrig utan att viljan kommer inifrån. Att vi kanske rent av behöver en lång förberedelseperiod att vänja oss med tanken att gå in i viljan. Jodå, försoning är en del av det hela. De hör samman, men utan förlåtelsen blir jag aldrig fri, och vi ALLA har möjligheten att bli fria! Det är lika för alla! Det skulle jag vilja höra mer om nästa gång, kära herr präst. Att herr präst och kyrkan faktiskt tror på förlåtelse. Att möjligheten finns. Som ett gott alternativ till bitterhet. Att det må göra ont och vara svårt som en mindre korsdöd, men att det finns människor som tror, tror att det faktiskt är möjligt, att det är värt kampen, att livet segrar. Och jag är av övertygelsen att detta är en del av kyrkans uppgift, att hjälpa till och att uppmuntra till förlåtelse och frihet, inte att avhålla ifrån den.
Det sägs att det är de som har minst att förlåta som har längst till förlåtelsen. Kan det vara så tro?
måndag 4 april 2011
Cheezes och en stor portion humor i kalken
"Jag skojar inte. Jag skojar aldrig när det gäller mat!" sa expediten bakom ostdisken i Hötorgshallen. Hon var tydligen lika pratsjuk som jag. Kanske för att alla kunder var ute i solen och inte nere i hallarna. Och det fanns ingen ände på välviljan då hon pratade om smaker och aromer, fast att jag bara skulle köpa två mycket små bitar. Välvilja, öppenhet och pratgladhet. Men ost skämtar man INTE om!
Jag älskar människor som tar det de gör på fullaste allvar!
Häromdagen kom jag tillbaka från några dagars ledighet som jag tillbringat på en väldigt lugn plats. Jag är inte den som förespråkar avskildhet i form av världsfrånvändhet, men ibland kan det där tillbakadragandet från världen göra att det är lite lättare att se saker och ting i ett större sammanhang när man kommer tillbaka.
Bloggare som jag är har jag redan avslöjat att min högst mänskliga personlighet är sådan att jag inte tycker särskilt mycket om att låta saker och ting vara eller gå förbi utan att ha en åsikt om det...
Det här med livet och teologi. Det blir lätt allvarsamt och stort.
Paradoxen lyder: för att ta dessa stora frågor på djupaste allvar måste de tas med en stor skopa humor och distans. Vilket jag inte därmed säger är enkelt, men observera INTE heller är detsamma som att säga att teologi är oviktigt (vilka somliga inom kyrkan tycks fått för sig) eller att livet är enkelt. Vi teologer och kyrkfolk tillhör en kategori som väldigt lätt och gärna blir insnöade, enkelspåriga och älskar att göra hönor av fjädrar. Det märks om inte annat när man läser kyrkans tidning efter att ha varit bortrest en vecka. Jo då, jag sällar mig helt klart också jag till den skaran ganska ofta. Men inte just idag. Idag känns det mer som "men, vad är problemet?"...Jag samlar på stunderna när det känns så!
För åh, vad livet blir tråkigt och negativt när allt blir allvarsamt! Och dessutom, så lätt de där stora sakerna kommer att stå i vägen för människor! Jag tror att Jesus fäller stora blöta tårar när han ser hur vi håller på och gnatar och tjatar och kritiserar och håller hårt om vårt eget...
Annat är det med ost!
Mitt motto för idag är: ät ost med djupaste allvar, och ta livet med en klackspark. Tänk om det var något liknande Jesus menade också när han delade bröd och vin med sina lärjungar....
Jag älskar människor som tar det de gör på fullaste allvar!
Häromdagen kom jag tillbaka från några dagars ledighet som jag tillbringat på en väldigt lugn plats. Jag är inte den som förespråkar avskildhet i form av världsfrånvändhet, men ibland kan det där tillbakadragandet från världen göra att det är lite lättare att se saker och ting i ett större sammanhang när man kommer tillbaka.
Bloggare som jag är har jag redan avslöjat att min högst mänskliga personlighet är sådan att jag inte tycker särskilt mycket om att låta saker och ting vara eller gå förbi utan att ha en åsikt om det...
Det här med livet och teologi. Det blir lätt allvarsamt och stort.
Paradoxen lyder: för att ta dessa stora frågor på djupaste allvar måste de tas med en stor skopa humor och distans. Vilket jag inte därmed säger är enkelt, men observera INTE heller är detsamma som att säga att teologi är oviktigt (vilka somliga inom kyrkan tycks fått för sig) eller att livet är enkelt. Vi teologer och kyrkfolk tillhör en kategori som väldigt lätt och gärna blir insnöade, enkelspåriga och älskar att göra hönor av fjädrar. Det märks om inte annat när man läser kyrkans tidning efter att ha varit bortrest en vecka. Jo då, jag sällar mig helt klart också jag till den skaran ganska ofta. Men inte just idag. Idag känns det mer som "men, vad är problemet?"...Jag samlar på stunderna när det känns så!
För åh, vad livet blir tråkigt och negativt när allt blir allvarsamt! Och dessutom, så lätt de där stora sakerna kommer att stå i vägen för människor! Jag tror att Jesus fäller stora blöta tårar när han ser hur vi håller på och gnatar och tjatar och kritiserar och håller hårt om vårt eget...
Annat är det med ost!
Mitt motto för idag är: ät ost med djupaste allvar, och ta livet med en klackspark. Tänk om det var något liknande Jesus menade också när han delade bröd och vin med sina lärjungar....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
