så föds han, Jesusbarnet!
Håll ut, bara en dag kvar nu...
http://www.youtube.com/watch?v=8pUrsUORF4Y
onsdag 23 december 2009
lördag 19 december 2009
Ett juläventyr utan dess like
No mercy, no mercy at all!!! Skrek vi, drog ner tomteluvorna i pannan, gav varandra en blick av beslutsamhet och skruvade av locket på snösprayen. Fram for vi och gick loss på varenda glasruta i hela byggnaden. Snö, mycket snö måste det vara i dessa tider. Sedan tog vi glittret. Hängde det mellan taklamporna, virade det runt datorerna, skrivborden, ja vi klädde till och med in hela kollegan O´s stol i glitter. Mitt i allt detta glitter hängde vi röda och rosa, blanka, stora glaskulor. "Han gillar sån´t, vi vet det", sa vi och nickade.
Sedan slog vi in alla Hindas suddigummin i små, små paket med röda snören. Kyrkoherdens dörr förseglade vi med en stor glansig rosett i Guld och grönt. "Do not open until later, (typ efter nyår alltså)" stod det på skylten vi satte där. "Bara utifall han skulle få för sig att jobba fast att han inte borde. Han behöver vara lite ledig.." sa vi i samförstånd. På varje plats där vi farit fram sprayade vi vår signatur. JPA, "Julpyntsanarkisterna". "Julpyntsanarkisterna- det är vi det", sa jag och kom på att jag glömt dra upp tomteskägget för näsan. "För det är så lite julpynt här..vi behöver julpyntet, glittret och glansen", konstaterade Leo. "Jaa, du har så rätt, du har så rätt" nickade jag instämmande...Sist men inte minst ställde vi en stor tät gran med självspelande musik mitt framför dörren. "För att människor ska kunna dansa när dom kommer in. Människor behöver dansa mera". Leo såg trots all glädjen lite bekymrad ut. Jag gav honom en kopp med glögg, och han sa: "Jag är bara lite bekymrad för att det blir jag som får ta bort alltihop sen..efter jul.."
"Titta inte på mig!" slog jag ifrån mig och borstade bort lite glitter från kragen. "Jag har ett pastoralt och ett teologiskt ansvar, men där ingår väl ändå inte att städa julpynt...eller?" Plöstsligt blev jag lite osäker. Vad sa dom på pastoralinstitutet egentligen om sånt här? Hur som helst. Vi hackade oss in i bokningen och satte Juan på´t. A JPA´s gotta do what a JPA´s gotta do..
Så här gick det till när jag och kollegan Leo julpyntade församlingsexpeditionen. Och kollegorna kommer att få se allt på måndag när de kommer dit.
Eller...det var inte helt sant. Vi pratade om det lite på församlingens jullunch igår. Typ. Inte mer än så. Så mycket människan vill göra, så mycket hon planerar och drömmer om, men som stannar vid just en tanke, plan eller en dröm. Så och våra julpyntsplaner.
Nån excentrisk människa, jag minns inte vem, sa något i still med: "Livet är för kort för att ångra det som gjorts, man ångrar däremot de sakerna som inte gjordes". Att våga det man drömmer om eller det man brinner för brukar visa sig bli bra. Även om det sällan blir som man tänkt. Det blir ofta bättre...
SÅ jag har pyntat min arbetsplats, lite i alla fall, och här får bloggen lite julpynt:
Den stackars ängeln får hänga där ensam i jul, för nu tar jag julledigt. Och förmodligen från bloggen ett tag också. God Jul!
Sedan slog vi in alla Hindas suddigummin i små, små paket med röda snören. Kyrkoherdens dörr förseglade vi med en stor glansig rosett i Guld och grönt. "Do not open until later, (typ efter nyår alltså)" stod det på skylten vi satte där. "Bara utifall han skulle få för sig att jobba fast att han inte borde. Han behöver vara lite ledig.." sa vi i samförstånd. På varje plats där vi farit fram sprayade vi vår signatur. JPA, "Julpyntsanarkisterna". "Julpyntsanarkisterna- det är vi det", sa jag och kom på att jag glömt dra upp tomteskägget för näsan. "För det är så lite julpynt här..vi behöver julpyntet, glittret och glansen", konstaterade Leo. "Jaa, du har så rätt, du har så rätt" nickade jag instämmande...Sist men inte minst ställde vi en stor tät gran med självspelande musik mitt framför dörren. "För att människor ska kunna dansa när dom kommer in. Människor behöver dansa mera". Leo såg trots all glädjen lite bekymrad ut. Jag gav honom en kopp med glögg, och han sa: "Jag är bara lite bekymrad för att det blir jag som får ta bort alltihop sen..efter jul.."
"Titta inte på mig!" slog jag ifrån mig och borstade bort lite glitter från kragen. "Jag har ett pastoralt och ett teologiskt ansvar, men där ingår väl ändå inte att städa julpynt...eller?" Plöstsligt blev jag lite osäker. Vad sa dom på pastoralinstitutet egentligen om sånt här? Hur som helst. Vi hackade oss in i bokningen och satte Juan på´t. A JPA´s gotta do what a JPA´s gotta do..
Så här gick det till när jag och kollegan Leo julpyntade församlingsexpeditionen. Och kollegorna kommer att få se allt på måndag när de kommer dit.
Eller...det var inte helt sant. Vi pratade om det lite på församlingens jullunch igår. Typ. Inte mer än så. Så mycket människan vill göra, så mycket hon planerar och drömmer om, men som stannar vid just en tanke, plan eller en dröm. Så och våra julpyntsplaner.
Nån excentrisk människa, jag minns inte vem, sa något i still med: "Livet är för kort för att ångra det som gjorts, man ångrar däremot de sakerna som inte gjordes". Att våga det man drömmer om eller det man brinner för brukar visa sig bli bra. Även om det sällan blir som man tänkt. Det blir ofta bättre...
SÅ jag har pyntat min arbetsplats, lite i alla fall, och här får bloggen lite julpynt:
Den stackars ängeln får hänga där ensam i jul, för nu tar jag julledigt. Och förmodligen från bloggen ett tag också. God Jul!
torsdag 17 december 2009
Ordlöshetens paradox...
...är att behöva det ordlösa, men att älska orden.
Därför idag, ett enda ord. Det som står ingraverat på mitt halssmycke:
VÅGA
Därför idag, ett enda ord. Det som står ingraverat på mitt halssmycke:
VÅGA
onsdag 16 december 2009
Konsten att missförstå en blogg rätt
Idag bjöds vi präster som prästvigts under 2009 på en trevlig jullunch tillsammans med biskopen och domkapitlet. Jag träffade där en av mina favoritbloggare tillika domprost, Åke. Vi pratade om bloggande och missuppfattningar.
Det är ju alltid en risk, så fort man väljer att uttrycka sig att man blir just missförstådd. Jag tycker Åkes blogg är en riktigt rolig blogg, nog för att han skriver om intressanta saker, men också för att det finns så många som lämnar kommentarer där som verkligen verkar göra ALLT för att missförstå. Jag skulle gärna ha lite sån action på min blogg också och väntar med spänning på att det ska inträffa, men det ligger nog lite mer värde i att kritisera en domprost än en pastorsadjunkt får jag för mig (och så kanske folk är mer välvilliga mot en pastorsadjunkt. Ibland)... Jaja, jag kommer säkerligen få min beskärda del vad det lider också...
I alla fall, nu undrade Åke om inte också jag missuppfattat honom lite i ett inlägg jag inte kunde låta bli att kommentera på för ett tag sen angående synen på den kroppsliga uppståndelsen. Det är möjligt, fast jag såg det nog mer som att jag med min vassa penna (läs tangentbord) bad om ett förtydligande. I grund och botten tror jag att vi har ganska så liknande syn på kroppens uppståndelse fast att vi kanske uttrycker det lite olika. Samma sak gäller en av mina andra favoritpräster som har en långt mer liberal syn på uppståndelsen än vad jag har. Härom dagen tyckte hon att jag ser på den och undren för bokstavligt. Något som jag själv inte tycker att jag gör, men förmodligen är detta vad hon hör mig säga.
Hur som helst. Är det inte detta all teologi (och annat som inte är teologi också för den delen) handlar om någonstans? En väldans massa missuppfattningar, feltolkningar och felhörningar. Någonstans vill vi förmodligen samma saker. Åtminstone de flesta av oss, men på grund av våra olika livserfarenheter och andliga erfarenheter, blir olika bitar olika viktiga att belysa och olika ord får olika betydelse och laddning. Sedan säger någon en sak, och en annan hör något helt annat på grund av sina erfarenheter.
Och så skapas teologi. Teologi som kan tyckas vara långt mer komplex och komplicerad än vad som är nödvändigt, men som jag menar måste vara komplex och komplicerad för att det är just så livet och vi människor är. Sedan ska vi präster på något sätt försöka hitta minsta möjliga nämnare i det här och göra det greppbart för människor som är icketeologer. Och förhindra att orden inte kommer alltför långt ifrån den verklighet de försöker beskriva. Något som Luther skulle gillat tror jag. Med andra ord är det inte konstigt alls att teologier och ideologier ändras under livets gång, eller att olika ideologier kan vara olika lämpliga i olika delar av vår värld. Totalitära system, tror jag inte det minsta på (om du gör det vill jag tipsa om Geroge Orwell´s klassiker: Animal Farm som julläsning).
Det farliga är bara när vi hamnar i kraftmätningar åsikterna emellan, för då har vi redan missat poängen med våra åsikter. Och ibland hör vi inte på riktigt vad andra säger, därför att vi redan har tillskrivit dem deras åsikter på förhand. Att lyssna (och läsa) med generositet är en konst.
Orden är bara försök till att beskriva den komplexa verklighet vi lever i. Teologins ord är försök att skapa system för det som ger hopp, mening och helhet till oss människor. Låter det krångligt? Inte för inte som det heter det ENKLA, nej förlåt..dubbla var det ju (men hälften av dubbelt måste ju vara enkelt?).. kärleksbudet då! Återigen vill jag slå ett slag för det ordlösa.
Det är inte vad människor säger till mig så många gånger som stannar och betyder något, som hur jag blir bemött. Och i det ordlösa är människan varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, liberalteolog, Barthian, Svenskkyrklig eller Pingstvän.
Det är ju alltid en risk, så fort man väljer att uttrycka sig att man blir just missförstådd. Jag tycker Åkes blogg är en riktigt rolig blogg, nog för att han skriver om intressanta saker, men också för att det finns så många som lämnar kommentarer där som verkligen verkar göra ALLT för att missförstå. Jag skulle gärna ha lite sån action på min blogg också och väntar med spänning på att det ska inträffa, men det ligger nog lite mer värde i att kritisera en domprost än en pastorsadjunkt får jag för mig (och så kanske folk är mer välvilliga mot en pastorsadjunkt. Ibland)... Jaja, jag kommer säkerligen få min beskärda del vad det lider också...
I alla fall, nu undrade Åke om inte också jag missuppfattat honom lite i ett inlägg jag inte kunde låta bli att kommentera på för ett tag sen angående synen på den kroppsliga uppståndelsen. Det är möjligt, fast jag såg det nog mer som att jag med min vassa penna (läs tangentbord) bad om ett förtydligande. I grund och botten tror jag att vi har ganska så liknande syn på kroppens uppståndelse fast att vi kanske uttrycker det lite olika. Samma sak gäller en av mina andra favoritpräster som har en långt mer liberal syn på uppståndelsen än vad jag har. Härom dagen tyckte hon att jag ser på den och undren för bokstavligt. Något som jag själv inte tycker att jag gör, men förmodligen är detta vad hon hör mig säga.
Hur som helst. Är det inte detta all teologi (och annat som inte är teologi också för den delen) handlar om någonstans? En väldans massa missuppfattningar, feltolkningar och felhörningar. Någonstans vill vi förmodligen samma saker. Åtminstone de flesta av oss, men på grund av våra olika livserfarenheter och andliga erfarenheter, blir olika bitar olika viktiga att belysa och olika ord får olika betydelse och laddning. Sedan säger någon en sak, och en annan hör något helt annat på grund av sina erfarenheter.
Och så skapas teologi. Teologi som kan tyckas vara långt mer komplex och komplicerad än vad som är nödvändigt, men som jag menar måste vara komplex och komplicerad för att det är just så livet och vi människor är. Sedan ska vi präster på något sätt försöka hitta minsta möjliga nämnare i det här och göra det greppbart för människor som är icketeologer. Och förhindra att orden inte kommer alltför långt ifrån den verklighet de försöker beskriva. Något som Luther skulle gillat tror jag. Med andra ord är det inte konstigt alls att teologier och ideologier ändras under livets gång, eller att olika ideologier kan vara olika lämpliga i olika delar av vår värld. Totalitära system, tror jag inte det minsta på (om du gör det vill jag tipsa om Geroge Orwell´s klassiker: Animal Farm som julläsning).
Det farliga är bara när vi hamnar i kraftmätningar åsikterna emellan, för då har vi redan missat poängen med våra åsikter. Och ibland hör vi inte på riktigt vad andra säger, därför att vi redan har tillskrivit dem deras åsikter på förhand. Att lyssna (och läsa) med generositet är en konst.
Orden är bara försök till att beskriva den komplexa verklighet vi lever i. Teologins ord är försök att skapa system för det som ger hopp, mening och helhet till oss människor. Låter det krångligt? Inte för inte som det heter det ENKLA, nej förlåt..dubbla var det ju (men hälften av dubbelt måste ju vara enkelt?).. kärleksbudet då! Återigen vill jag slå ett slag för det ordlösa.
Det är inte vad människor säger till mig så många gånger som stannar och betyder något, som hur jag blir bemött. Och i det ordlösa är människan varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, liberalteolog, Barthian, Svenskkyrklig eller Pingstvän.
måndag 14 december 2009
Sveriges Värsta Präster..
Jag skulle kunna blogga om Aftonbladets "heta" rubriker idag om "Sveriges värsta präster", http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6286205.ab men jag låter det vara. Eller..nej, jag kan inte låta bli att skriva lite om artikeln ändå.
Kan bara konstatera att gränslösheten i kyrkan många gånger är för stor, ja. Mycket som hänt är djupt beklagligt och tragiskt först och främst för de drabbade, men också för kyrkan, och för människorna som tappar förtroende för oss. Men jag kan också konstatera att sensationsmakeriet i Aftonbladet är dock minst lika stort och att det uppenbarligen finns de i gränslandet mellan Aftonbladet och Svenska Kyrkan, som man kan undra lite vem de gör en tjänst i sin offentliga "självkritik" av kyrkan. De bygger ju inte direkt upp människors förtroende för oss och de stärker definitivt inte kyrkans egen självbild, fast att de ändå är del av SvK. Inte tror jag att de drabbade mår så värst mycket bättre av det heller. Det de säger är ungefär: kyrkan är knasig, men vi är inte som resten av kyrkan. Vi är lite bättre.
Det problematiska med detta förhållningssätt är att man ofta tar ställning oerhört mycket för en sida och ser ner på den andra. Att skapa opinion kallar man det, men dessvärre resulterar det många gånger i ett oerhört ensidigt synsätt. Ett synsätt som har tydliga paralleller med synsätt inom kyrkan genom historien som säger: VI är lite bättre än DEM, Gud står på VÅR sida. Och man grundar sig helt och hållet på subjektiva åsikter.
Men tyvärr missar man en grundläggande kristen grundsyn, nämligen att Gud står alltid på den lidandes sida och att den lidande lika gärna kan vara den som minst förtjänar det. Den som det är "minst synd om", så att säga. Det är liksom det som är grejen med kyrkan...
Kom igen, vi vill ha en kyrka därför att vi tror att vi människor behöver den. Då måste vi SAMARBETA och göra gemensam sak! Där finns utrymme för självkritik, den är viktig (men inte i Aftonbladet...). För vi måste också tro på oss själva, att vi betyder något. Så ut med budskapet bara!
Kan bara konstatera att gränslösheten i kyrkan många gånger är för stor, ja. Mycket som hänt är djupt beklagligt och tragiskt först och främst för de drabbade, men också för kyrkan, och för människorna som tappar förtroende för oss. Men jag kan också konstatera att sensationsmakeriet i Aftonbladet är dock minst lika stort och att det uppenbarligen finns de i gränslandet mellan Aftonbladet och Svenska Kyrkan, som man kan undra lite vem de gör en tjänst i sin offentliga "självkritik" av kyrkan. De bygger ju inte direkt upp människors förtroende för oss och de stärker definitivt inte kyrkans egen självbild, fast att de ändå är del av SvK. Inte tror jag att de drabbade mår så värst mycket bättre av det heller. Det de säger är ungefär: kyrkan är knasig, men vi är inte som resten av kyrkan. Vi är lite bättre.
Det problematiska med detta förhållningssätt är att man ofta tar ställning oerhört mycket för en sida och ser ner på den andra. Att skapa opinion kallar man det, men dessvärre resulterar det många gånger i ett oerhört ensidigt synsätt. Ett synsätt som har tydliga paralleller med synsätt inom kyrkan genom historien som säger: VI är lite bättre än DEM, Gud står på VÅR sida. Och man grundar sig helt och hållet på subjektiva åsikter.
Men tyvärr missar man en grundläggande kristen grundsyn, nämligen att Gud står alltid på den lidandes sida och att den lidande lika gärna kan vara den som minst förtjänar det. Den som det är "minst synd om", så att säga. Det är liksom det som är grejen med kyrkan...
Kom igen, vi vill ha en kyrka därför att vi tror att vi människor behöver den. Då måste vi SAMARBETA och göra gemensam sak! Där finns utrymme för självkritik, den är viktig (men inte i Aftonbladet...). För vi måste också tro på oss själva, att vi betyder något. Så ut med budskapet bara!
lördag 12 december 2009
Obama och freden
Världen väntade på sin Messias, och så verkade han komma: Barack Obama. Nu skulle världsfreden uppnås, svälten upphöra, klasskillnader och rasskillnader slätas ut. Man gav honom Nobels Fredspris, som en liten kick i ändan för att uppmuntra honom på vägen.
Och så säger karln att han ska skicka ytterligare trupper till Afghanistan. Svenska folket fasar, de konservativa i USA jublar. Jaha, så var placerar vi in Obama nu då. Nästan värre än Bush? Han lovade ju....
Jag är i högsta grad fredsälskare och tror på fred och kärlek framför vapen och krig, men får ändå några tankar.
Min vän Simba från Zimbabwe lever i exil från sitt hemland. När jag träffade honom på Cypern förra sommaren, strax före Obama valdes till president, hade vi lite olika uppfattningar om världspolitiken. Hans tilltro till sin framtid stod i att ett land som USA, med den makt de har i världen, skulle komma och hjälpa hans land från diktaturen. (Men Afrika är inte ekonomiskt lika "hett" som Mellanöstern, så det skulle aldrig ske...)
Jag har liksom Obama, tagit starkt intryck av icke-våldskämpen Martin Luther King Jr och jag ser fortfarande med tilltro till Obama, att denne kan förmedla lika mycket hopp till världen som King kunde på sin tid. Vilket behövs, eftersom världen inte ser ut som vi önskar att den gjorde.
King var verkligen en av icke våldets stora kämpar, MEN, viktigt att minnas att han sa att ickevåld aldrig får bli en metod för feghet:
Jag fortsätter att föredra ickevåld och fred, men jag är också väl medveten om att jag bor i ett land präglat av trygghetsnarkomani och alldeles för högt idealiserande, där alla vill ha makt men ingen vill ha ansvar. Där mycket snack utan verkstad är en populär livsfilosofi.
(Om någon undrar är citatet hämtat ur "A testament of hope", M L King´s samlade skrifter och tal. Min översättning.)
Och så säger karln att han ska skicka ytterligare trupper till Afghanistan. Svenska folket fasar, de konservativa i USA jublar. Jaha, så var placerar vi in Obama nu då. Nästan värre än Bush? Han lovade ju....
Jag är i högsta grad fredsälskare och tror på fred och kärlek framför vapen och krig, men får ändå några tankar.
Min vän Simba från Zimbabwe lever i exil från sitt hemland. När jag träffade honom på Cypern förra sommaren, strax före Obama valdes till president, hade vi lite olika uppfattningar om världspolitiken. Hans tilltro till sin framtid stod i att ett land som USA, med den makt de har i världen, skulle komma och hjälpa hans land från diktaturen. (Men Afrika är inte ekonomiskt lika "hett" som Mellanöstern, så det skulle aldrig ske...)
Jag har liksom Obama, tagit starkt intryck av icke-våldskämpen Martin Luther King Jr och jag ser fortfarande med tilltro till Obama, att denne kan förmedla lika mycket hopp till världen som King kunde på sin tid. Vilket behövs, eftersom världen inte ser ut som vi önskar att den gjorde.
King var verkligen en av icke våldets stora kämpar, MEN, viktigt att minnas att han sa att ickevåld aldrig får bli en metod för feghet:
"Om någon använder sig av denna metod därför att han är rädd eller för att han saknar instrument för våld, då är han inte en sann ickevåldskämpe. Därför sa Gandhi ofta att om feghet är det enda alternativet till våld är det bättre att slåss."
Jag fortsätter att föredra ickevåld och fred, men jag är också väl medveten om att jag bor i ett land präglat av trygghetsnarkomani och alldeles för högt idealiserande, där alla vill ha makt men ingen vill ha ansvar. Där mycket snack utan verkstad är en populär livsfilosofi.
(Om någon undrar är citatet hämtat ur "A testament of hope", M L King´s samlade skrifter och tal. Min översättning.)
fredag 11 december 2009
Himla rike
"Himmelriket är inom er"...Vad är nu detta himla rike som det talas så mycket om. Det finns många tankar om det. Sant är i alla fall att vi ännu i vår tid söker efter himmelriket överallt utom just inom oss, här och nu.
Om bara...så skulle allt vara bra...
Så lätt det är att ha en idealistisk föreställning om tillvaron. Hur saker och ting "borde vara" för att jag ska kunna se livet. Idealbilden är ett paradis, ett himmelrike, långt borta från den verklighet vi själva befinner oss i.
Himmelriket bröt fram i eftermiddag när min vakmästarkollega Leo påminde mig: "Men, oavsett hur mycket tillit man har till Gud, måste man komma ihåg att Gud inte ändrar på saker och ting. Saker är ändå som de är.." Det gjorde inte min trasiga Iphone helare inte skrev det klart min predikan heller, men det gav mig en liten stunds lugn och ro där vid lunchbordet i alla fall.
Om bara livet inte vore så stressigt, om bara min predikan hade varit klar inför söndagen, om bara jag hade det där, eller det där så skulle jag kunna leva mitt liv. Men Himmelriket är här och nu!
Himmelriket är att livet är här och nu, med trasiga Iphones, ofärdiga predikningar, oinköpta julklappar, ostädade lägenheter ja till och med med brustna relationer och sorgsenhet.
Ibland behöver vi bara nån som bereder vägen för oss, för att se detta. En Johannes...eller en Leo.
Om bara...så skulle allt vara bra...
Så lätt det är att ha en idealistisk föreställning om tillvaron. Hur saker och ting "borde vara" för att jag ska kunna se livet. Idealbilden är ett paradis, ett himmelrike, långt borta från den verklighet vi själva befinner oss i.
Himmelriket bröt fram i eftermiddag när min vakmästarkollega Leo påminde mig: "Men, oavsett hur mycket tillit man har till Gud, måste man komma ihåg att Gud inte ändrar på saker och ting. Saker är ändå som de är.." Det gjorde inte min trasiga Iphone helare inte skrev det klart min predikan heller, men det gav mig en liten stunds lugn och ro där vid lunchbordet i alla fall.
Om bara livet inte vore så stressigt, om bara min predikan hade varit klar inför söndagen, om bara jag hade det där, eller det där så skulle jag kunna leva mitt liv. Men Himmelriket är här och nu!
Himmelriket är att livet är här och nu, med trasiga Iphones, ofärdiga predikningar, oinköpta julklappar, ostädade lägenheter ja till och med med brustna relationer och sorgsenhet.
Ibland behöver vi bara nån som bereder vägen för oss, för att se detta. En Johannes...eller en Leo.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
