Vredens bägare

Vrede, ja djup vrede och sorg känner jag denna måndagmorgon. Jag hoppas och tror att den är helig. Och nu tänker jag inte ens försöka hålla mig kort:

Vrede, för att ett främlingsfientligt parti lyckats ta sig in i riksdagen, ja. Men vrede framför allt på grund av att vi, övriga 94% på många sätt bidragit till dessa främlingsfientliga vindar.

Vi lever i ett land som är oerhört, oerhört snävt vad gäller hur vi "ska vara". Vi vet ju så väl vad som är "rätt och bra" och därmed också vad som är "fel och dåligt". På så sätt sker lätt en uppdelning av bra och dåliga människor. Och alla vill vi ju göra rätt och bara vara bra och goda!

Alla vet vi att det är "dåligt" att vara rasist. Därför är vi livrädda för att stämplas som detta. Vi är livrädda för att på något enda sätt kunna förknippas med något som skulle kunna ha med rasism att göra. Detta bidrar till en tystnad, blindhet och rädsla. Rädsla för att våga se att också, om ni ursäktar mig för en sekund att jag buntar ihop människor, "invandrare" är människor med fel och brister, liksom vi. Människor som också reagerar på trauman, på känsla av utanförskap, som har sina vanor och kultur lika djupt inrotat som också vi har! Och där vanor och kulturer möts blir det inte sällan konflikter av olika slag. Istället klappar vi "dem" gärna på huvudet och fråntar "dem" deras ansvar, tillika människovärde.

Vi vill så gärna vara ett land som fint välkomnar invandring, liksom vi vill vara en kyrka som fint utövar religionsdialog, men är vi beredda att se pluralismen, mångfalden, mänskligheten- se människan- och faktiskt på allvar förstå att respektra denna? Är vi beredda att offra våra rädslor, vår egen intolerans, ja- vår egen stolthet för andra människors värde? Eller är vi egentligen bara ute efter att få dem att bli som oss (eftersom VI nu är så BRA)?

Mest Vred blir jag över att vi är så många som har goda åsikter, men som inte ger någon röst till dem som faktiskt lever med mångfaldens konflikter dagligen. När vi inte lyssnar till dessa röster utan tystar ned dem och avfärdar allt som rasism, så är det klart att Jimmie Åkesson får dessa röster!

Idag SKÄMS vi över Sverige. Jag skulle säga att det är lika illa! Vi ska inte skämmas, vi ska stå upp och ta vårt ansvar. För om inte vi gör det, så står Herr Åkesson ensam där och ansvarar, och då är jag rädd att det bär det iväg rakt åt ett håll jag helst undviker...

I kyrkan vill några kasta ut syndabekännelsen. Som jag ser det är detta ett uttryck för exakt samma sak. Vår rädsla för att se vår egen och andras mänsklighet. Ett uttryck för att vilja släta över och frånta människor sitt ansvar. Ett tassande på tå. En tysthetskultur.

Paternalism har det kallats med ett fint ord, det som det leder till. Eller maternalism? Båda kanske... Översitteri, att sätta sig över andra. Det sker när vi glömmer bort Gud. För glömmer vi Gud, vem ska då ta hand om vår otillräcklighet. Näh, bättre att inte låtsas om den istället!

Att vara rädd för det mänskliga i sig själv bidrar till skam. Låt oss inte fortsätta vara en skamkyrka, som skambelägger! Vare sig den enskilda människan eller den kristna kroppen!

Låt oss inte gå den vägen. Låt oss istället se att kyrkan kan vara med och verka MOT dessa hatiska vindar som blåser! Att kyrkan kan, är och skall verka MOT splittring och FÖR helande och helhet för ALLA människor.

Också för Jimmie Åkesson (fast han verkar ha fått det där med kyrkan lite om bakfoten).

Lästips: Denna artikel från Newsmill