Befriade

"Jag mötte Gud och jag mötte djävulen. De slogs om mig, och Gud vann!" sa Mario Sepúlveda när han räddats från gruvan.

Tänk att de överlevde alla 33 där nere i underjorden! Det går bara att föreställa sig det helvete de befunnit sig i, de Chilenska gruvarbetarna. Tänk att leva så långt under marken, med vetskapen om att kanske aldrig någonsin bli fri igen. Det skulle vara lätt för vem som helst att gå under av ångest och galenskap.

Att leva som om befrielsen skulle komma har gjort att de ordnat, sina liv där nere i mörkret och bevarat sin värdighet som människor. Och befrielsen kom! Nu är de uppstigna från undergjorden, och tillbaka till ett liv i frihet och gemenskap. Ett liv som de kanske tidigare tagit för givet, men som flera tidningar skriver "är förändrat- kanske för alltid!"

Förutom tydliga frälsningsanalogier, kom jag också att tänka på José Saramagos roman Blindheten när jag läste om detta. Blindheten handlar om hur en mystisk sjukdom gör alla människor i ett samhälle blinda, en efter en. Människor som blir blinda, blir rädda. Plötsligt går det inte att lita på någon. Allt handlar plötsligt om överlevnad och människor ger upp sin mänsklighet i rädsla för sitt liv. Så småningom försöker en grupp människor skaffa sig någon slags ordning och gemenskap i en övergiven gammal skola för att sätta sig över och gå emot rädslorna och det som de för med sig. Bland alla blinda människor finns en seende människa. Mitt i infernot lever hon och öskar flertalet gånger att också hon fått bli blind. Också här blir hoppet och gemenskapen det viktiga. Hoppet, vikten av att fortsätta se varandra som människor och att ingen klarar sig på egen hand.

Jag inser nu att jag inte minns hur boken slutar om människor får sin syn tillbaka, om den seende också blir blind, eller galen, eller hur det nu var? Det var så längesen jag läste den. Jag får ta och läsa om den, och till dess fantiserar jag om att de blinda börjar se på slutet igen och är glad åt att gruvarbetarna har kommit upp till ytan igen!