En annan typ av berättelse...

Jo, jag får nog erkänna att jag en och annan gång tänkt för mig själv "vad är det för liv han har..." och tyckt, om inte synd om honom (för det har jag lagt av med sedan länge), så i alla fall känt enorm hopplöshet. Särskilt i vintras när den bistra kylan gjorde att han inte kunde jobba, och därmed inte hade någon inkomst. Han hade inte mycket över då. Knappt så det räckte till mat.

Det är då drömmar, hopp och bön blir livsviktiga.

Det var ett sånt där osannolikt möte. Två människor som egentligen aldrig skulle mötts, gjorde det och fann varandra. Skilda världar, skilda verkligheter och liv men också något diffust gemensamt som så småningom utkristalliserades till en djup vänskap. Mötet skedde och nu talas vi ofta vid via Skype. Har gjort så i flera, flera år nu.

"So how´s it going?"
"I´m still alive..."

Ja, så där är det ju ibland. Still alive. Men så länge det finns liv finns det hopp.

"Kära nån...gör nåt åt din status. Du kan inte fortsätta vistas där illegalt längre!" Vill jag säga. Och gör så då och då.

"Så, vad är alternativet, tycker du?" frågar han. "Ska jag flytta tillbaka hem? Du vet hur det är, ekonomin, korruptionen och droghandeln. Jag skulle inte få det bättre där i nuläget. Och du vet hur svårt det är att ändra status till legal när man vistas här illegalt. Och nu, ja nu har jag ju tagit mig hit, och det är här jag är...".

Jo, jag vet ju allt det där. Det är många som lever som honom och det är svårt att ändra status. Härom veckan blev hans bästa väninna tagen av gränspolisen, när hon slarvigt nog vistades lite för nära gränsen, och sattes i fängelse. Vet också att hans familj blivit hotad och pressade på pengar. Och nej, jag har inget bra svar. Vet inte vad han ska göra istället. Vore Sverige ett alternativ? Börja om från noll. Bli en nobody, en som återigen står lägst, lägst, lägst. Och jag vet inte, men jag får för mig att det skulle vara svårare för honom att bevara den värdighet och stolthet som han har, i det här landet än där han nu befinner sig. Dessutom, igår när vi pratade sa han:

"Jag har hört att Sverige har blivit rasistiskt. Det står om det överallt i tidningarna här".
"Hmm..jag vet inte. Kanske inte mer än andra Europeiska länder", säger jag och märker att jag gärna vill släta över lite.

Ibland vill jag bara fråga (och ibland gör jag det, fast att det kanske inte är så smart):
"What kind of life is it that you´re living?"
"Well, it´s not that kind of life I expected. But it is the life that I chose. And most important. It is the life that is MY life"

Ja, det är hans liv. Det är så här det är. Och vem är jag att bestämma att det är ett sämre liv än mitt? Liv blir så sällan som vi tänkt. Men att livet ÄR. HÄR, just HÄR och ingen annanstans, det är något stort i sig att upptäcka. Något som många av oss kanske aldrig upptäcker i vårt eviga jagande efter lycka och mening. Lycka och Mening, någon annanstans än just här som man är.

Nästan likt en munk lever han i sin lilla cell till lägenhet, som han delar med två andra, ute i en av de mest hårda delarna av den stora staden. I avskildhet från samhällets privilegier hittar han mening i det som är. Och, jo, han ville bli präst en gång i tiden. Men avskildheten, så som den skulle se ut, var kanske en av de bitarna som avskräckte honom. Kanske blir stolthet och värdighet extra viktigt att jobba på att behålla när villkoren som är hotar att ta allt av detta ifrån en? För han är stolt och han lever med värdighet.

Få människor har lärt mig att se livet i det som är, så som det är, så mycket som han. Ändå kan jag beklaga mig över mina (jämförelsevis) banala problem, och han lyssnar och stöttar som en god och nära vän.

"Finns det något, något enda litet jag kan göra för dig?" frågar jag ibland i de mest frustrerande situationer, tusentals mil bort, oförmögen att göra något enda litet. Jag som så gärna vill göra...

"Yes, you can. Pray for me, please" säger han.

Så jag gör det enda jag kan. Jag ber.