Ännu påskafton. Vi lever i ovisshet. Vi vet inget, kan bara hoppas.
”Det himmelska hoppet” - ett sådant slitet uttryck!
Men när allt tycks förlorat, vad mer än detta slitna hopp har människan? Att hoppas -det är att leva ”som om” befrielsen en dag ska komma. Och hoppet övervinner rädslan, och rädslan är den som bygger murar och murarna begränsar människorna från varandra.
Från död till liv, från mörker till ljus, från fångenskap till frihet
Att hoppas är att leva ”som om” det kommer att ordna sig. Sant eller falskt? Eller rent av en provocerande dröm?
De Chilenska gruvarbetarna var fångna under marken.
700 meter under jord.
Kanske skulle de aldrig mer se himlen. Aldrig mer solen, aldrig mer gräset.
De kunde ha lagt sig ner, gett upp och sagt: ”Det är ändå kört”.
Men de gjorde de inte. Längtan och drömmen om liv var starkare.
I dödsrikets gränsland, levde de så vardagligt de kunde. ”Som om” befrielsen en dag skulle ske. ”Som om” de återigen skulle få höra himlens fåglar, kisa mot solen och känna gräset.
Och befrielsen kom.
Andra fick aldrig se befrielsen de kämpade för och hoppades på.
Moses fick aldrig gå med sitt folk in i Kaanans land. Martin Luther King och Dietrich Bonhoeffer, stupade på sina poster i kampen vars drivkraft, hoppet, trotsade rädslan i riktning mot befrielsen! Döden begränsade inte denna riktning. Människors längtan efter frihet och liv bar hoppet vidare.
I döden på korset kunde Gud gett upp. Men Guds längtan efter människornas liv var starkare. Gud hoppas ständigt på människan och spränger de rädslans och förnuftets gränser hon ständigt begränsar sig med.
”Det himmelska hoppet”- Detta oförnuftiga, slitna och välanvända uttryck kan också betyda: ”Var inte rädda!”
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det är ju enkelt att bara tro på det som man upplever som möjligt och det som kan bevisas.
Men det kräver en styrka för att tro det otroliga och det som inte enkelt kan bevisas.
Vilken av de här två vägarna bejakar människans storhet? Jag vet vad jag tycker...
Eller kan det rent av också vara så att en tro på det otroliga och det som inte kan bevisas föder fram en styrka?
"Ni säger att Gud skapade människan felaktig och sedan kräver att hon ska vara perfekt, annars har hon evig fördömelse att se fram emot.
Ni säger att Gud mjuknade och sa att ni inte nödvändigtvis måste vara goda, att ni helt enkelt bara behövde känna er usla när ni inte var goda och acceptera den enda som alltid var perfekt för att på så sätt tillfredsställa Guds längtan efter perfektion.
Ni säger att Guds son - som ni kallar den fullkomlige - har frälst er från era synder, er ofullkomlighet - den ofullkomlighet Gud gav er.
Med andra ord: Guds son har frälst er från det hans Fader gjorde."
Anonym,
Nope, det säger vi inte.
Gud skapade människan och gav oss möjligheten att välja. Utan den friheten hade vi inte varit kapabla att älska eftersom kärlek förutsätter frihet.
Gud vill att vi ska göra det goda, men han säger också att det är ok så länge vi försöker. Även om vi inte alltid lyckas.
Jesus har har inte gjort oss syndfria, vår ofullkomlighet finns kvar. Men han byggde en väg (sig själv) till Gud.
Men Gud skapat oss ofullkomliga trots allt? Jag förstår inte vad det är som är så förtjusande med tanken att människor ska gå genom livet med en konstant liten klump i magen över att man kanske valt fel, att Gud inte skulle gilla vad man gjorde, att man är ofullkomlig och att det egentligen inte spelar någon roll vad man gör eftersom man i slutändan ändå skulle vara full av synd.
Jag tror på en Gud som älskar förbehållslöst. Han gav mig möjligheten att välja och jag väljer.
Sen har jag kanske ett samvete och samhällets regler som talar om för hur jag bör agera i vissa situationer, men det går ut på att man själv ska fungera i någon slags samstämmighet med sin omgivning. Inte för att behaga Gud. Gud är större än så.
Skicka en kommentar