Det talas ibland, så också i dessa tider, om huruvida man får kritisera religion eller ej. Huruvida kritik av islam är islamofobi, om ett tonsatt korancitat framförandes till dans eller om bilder på en homosexuell Jesus är av kränkande art eller ej. I helgen såg jag Jesus Christ Superstar. Den var kontroversiell när den kom, bland annat, om jag inte har fel, för att den utelämnade uppståndelsen och för att Jesus var kär. I Karlstad där den nu spelades, hade kristna reagerat för att Gud var utelämnad ur föreställningen.
Egentligen borde det väl inte vara möjligt att kränka religiösa? På sitt sätt, därför att andlighet på många sätt manar till att inte låta sig böjas av något eller någon annan än Gud själv. Så egentligen, vad bråkas det om? Fast, så klart, är det ju ingen skillnad. Religiös eller ej, alla människor är mer eller mindre lika känsliga när vårt innersta, det vi håller för heligast blir kritiserat eller i värsta fall hånat och trampat på.
Ibland känns det lite onödigt med rondellhundar, koranbrännande och bilder som väldigt enkelt och jag vågar säga, lite billigt, spelar på vår vilja att identifiera oss med offerrollen och därigenom måla ut "skurkarna". Ungefär som någon slags tics eller tourette från konstnärer eller ateister eller andra religiösa för den delen.
Ibland blir dock rädslan för att kränka något slags överbeskyddande med drag av omedveten paternalism, som om vi inte tror att människor har förmåga att ta hand om sig själva, eller i värsta fall att vi vill ta förmågan ifrån dem. Som om vi vill tillskriva dem en offerroll som de själva kanske inte ens velat gå in i.
Jag frågar mig också ibland varför allt som ifrågasätter, bryter med eller kritiserar religionen anses radikalt eller för den delen liberalt om vi talar inomreligiöst. Ibland undrar jag om det helt enkelt är för att man inte har förstått? Eller för att man talar om helt olika saker, som att jämföra äpplen med inte bara päron, utan typ...frukostflingor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Klokt, klokt - övermåttan klokt.
Ofta så beror en människas känsla av att vara kränkt på att personen känner sig hotad. (Observera att jag nu inte pratar om riktiga kränkningar, utan om den typ av "kränkningar" som man ropar om när någon uttrycker en annan åsikt.)
OK, personen känner sig hotad av att någon framställer Muhammed eller Jesus på ett sätt som den personen tycker är fel. Men varför skulle det vara så farligt? Det behöver ju inte förminska den avbildade och det behöver inte hota min tro.
Men sen kan man ju även fundera över vilka rädslor som ligger bakom vissa människors behov av att uppenbart trampa på andra människor också vid koranbränning, rondellhundsavbildning t ex...
Risken finns ju också, som du antyder att de verkliga kränkningarna inte tas på allvar i ett lättkränkthetens samhälle.
Du fångar det perfekt: "Risken finns ju också, som du antyder att de verkliga kränkningarna inte tas på allvar i ett lättkränkthetens samhälle."
Ett problem är att allt ska tas på så stort allvar. Det ska till stora svarta rubriker för minsta lilla.
Och ett av grundproblemen är att alltför mycket numera är så extrent självcentrerat. Det handlar om "I, me and myself". Vi har problem att se oss i verkliga relationer med omgivningen som inte enbart bygger på "what's in it for me".
Mmm...det är då jag funderar över vad som är mest kontroversiellt och radikalt, att till varje pris bryta med religionen, eller om det faktiskt kan vara så att religion (och jag talar framför allt om kristen tro, eftersom det är den jag känner till bäst) faktiskt rent av kan stå för och tillföra något mycket radikalt i vår tid...I de avseenden som individualismen förstör för oss. Sedan ska vi ju verkligen inte glömma att individualismen har fört mycket gott med sig också. Tror vi skulle ha svårt att tänka oss hur det vore att leva i ett samhälle opräglat av individualism.
Skicka en kommentar