Om "att ta ställning"

Semester är Guds gåva (eller snarare välfärdstatens) till människan! Och jag njuter just nu också i fulla drag av min (ännu så länge) till synes oändligt långa semester!

Största delen av semestern har jag tillbringat i ankdammar i de södra delarna av vårt land. Befinner mig just nu i en sådan. Och här är lugnt och skönt. VÄLDIGT lugnt och skönt...Kanske är det därför behovet av att blogga nu väcks.

På väg hem till ankdammen från vackra Varnhems klosterkyrka, dit dagens utflykt gått läser jag att biskop Eva Brunne skriver i dagens Expressen att det är "kyrkans uppgift är att ta ställning". Hmmm...är det verkligen DET som är Kyrkans uppgift? Det kanske beror på hur man ser på det? Är inte kyrkans uppgift att förmedla nåden, oavsett "sida". Tänker jag och höjer ett förundrans ögonbryn.

Att förkunna frihet för de fågna, vara en röst åt dem vars röst tystats, stå på de svagas sida. Detta är ett oändligt viktigt uppdrag Kyrkan, också Svenska kyrkan, har och kan nog mycket väl tänkas vara en del av vad det innebär att förmedla nåden, men fångenskap, stumhet och svaghet kan se alltför olika ut för att vi entydigt ska kunna avgöra vems sida "vi som kyrka" ska stå på.

Jo, visserligen kan man tänka sig att det lätt kan bli en feg-kyrka som gömmer sig bakom ord som nåd och kärlek och därför bidrar till ett konserverande bakåtsträvande tänk. Det är dumt i så fall. Mycket dumt. Men en risk med en kyrka som "tar ställning" är att det blir just den typ av kyrka som den som Stockholm stift gav uttryck för i sin reklamkampanj "Nej till rasism". Det vill säga en självgod kyrka som bara har plats för perfekt "rättfärdiga" och inte "syndare", där människor med "de rätta åsikterna" (och gärningarna?) får plats och de andra uppenbarligen inte hör hemma. Åtminstone är det så jag tolkar reklamen som sade något i stil med: "Här finns ingen plats för främlingsfientlighet.." (och jag utgår från att du som läsare förstår att jag i allra högsta grad trots detta är emot främlingsfientlighet).

Inte så att jag på något sätt vill skilja tro från politik, de är verkligen sammanlänkade. Trons konsekvenser är många gånger oerhört politiska. Inte heller så att jag på något sätt menar att kyrkan ska vara icke-kontroversiell och aldrig våga utmana. Kärleksbudet är allt annat än ickekontroversiellt och det utmanar! I synnerhet kanske i en tid där vi alltsom oftast manas att tänka mest på oss själva.

Ofta åberopas att Jesus var radikal. Jo, visst tusan var han det! Men alltför ofta tror jag att vi kidnappar Jesus och hans radikalitet för att nå ut med våra egna sanningar. Vad är egentligen radikalt i en välfärdsstat som vår, där våra rättigheter anses större än skyldigheterna där åsiktsfrihet såväl som betald semester och sjukvård kan tas för given? Kanske är det egentligen mer radikalt att vara ickeradikal i ett sådant land? Att följa Jesu radikalitet, och detta är nog radikalt: kräver bön, gedigen självrannsakan och gör ofta ont också hos en själv, eftersom det också innebär att jag själv utmanas oändligt och tvingas inse att också jag måste förlåta, att också mina antagonister och fiender är inkluderade i nådens gemenskap.

"Det finns alltid röster som vill att kyrkan för att vara kyrka skall stå för det som den alltid har stått för"

Jag har stor respekt för min kära biskop, men när det gäller nåden så tror jag helt och fullt på att det är just detta som kyrkan ska stå för också idag 2000 år senare...