Biskop Brunne i kyrkan på jorden

Igår var jag i en av min församlings kyrkor och lyssnade på en mycket spännande föreläsning med vår nya biskop, Eva Brunne. Hon talade om att ha "Huvudet i himlen och fötterna på jorden". En spännande och lovande rubrik för en biskop som i mina ögon känns väldigt jordnära och trygg. Det var många där och lyssnade, men inte alls så många som det kan vara i denna kyrka.

När livscoachen Mia Thörnblom var där, eller artisten Stefan Sundström var där fick folk knappt plats.

Ibland, eller väldigt ofta pratas det i kyrkan om hur vi ska få folk att komma till oss. Hur kan vi anpassa oss för att människor ska våga sig dit. Och vi anklagar oss själva som kyrka och säger att gudstjänsterna är för tråkiga, att vi har ett språk som människor inte förstår. Det kan säkert vara sant många gånger. Det finns helt klart gånger som jag, även som präst, väl införstådd med gudstjänstspråket kan sitta och bara vilja bort från en predikan. MEN oftast är detta när prästen uppenbart inte riktigt känns helt grundad i det han eller hon (oftast är det en han, faktiskt) säger.

Det ligger säkert mycket i att vi kan vara lite tråkiga i kyrkan, i att vår historia av överhetskyrka satt sina spår i det Svenska medvetandet.

Men, jag undrar om inte den största anledningen till att vi har minskande gudstjänstbesökare i vår kyrka idag helt enkelt beror på att sekulariseringen satt sig så djupt, att människor inte ens har religionen som del av sin begreppsvärld idag. Att det inte finns i medvetandet hos människor att det är i kyrkan man kan söka svar på sina existentiella frågor, stöd och vägledning i livet. Och då spelar det nog ingen roll hur roliga prästerna är.

Då söker man svaren hos livscoacherna och artisterna istället. Och kanske är det helt rätt, när man som kyrka samverkar med dessa. Vi kan säkert lära av varandra. Nu har ju visserligen inte alla kyrkor den möjligheten.

Jag menar ändå att det finns en stor risk i vår iver att nå den sekulariserade människan (läs fylla våra kyrkor), att vi börjar tala helt på det språk som vi nutidsmänniskor förstår bäst: individualismens och självförverkligandets språk. Då säljer vi inte bara ut vår själ i kyrkan, vi blir också en kyrka som är mer till för oss själva än för människan.

Kanske sticker jag ut hakan en bra bit nu när jag säger att det är så Gubbväldet och överheten får fortsätta i vår tid.

Att varje tid gör något med kyrkan är oundvikligt och det är som det skall. Att vara en re-formatorisk kyrka innebär att re-formera, omtolka, omforma vår kyrkas innersta budskap så att det förstås bäst i den tid hon finns i. Men att detta aldrig får göra att vi glömmer bort för vem vi är kyrka (och detta budskap är definitivt alltid motsatsen till individualism och självcentrering).

Biskop Eva pratade om vikten av att behålla fötterna på jorden i sin nya roll därför att biskopsrollen gör något med en människa. I kyrkan behöver vi också tänka på detta. Att behålla fötterna på jorden i den tid vi befinner oss. För det är viktigt att veta vem man är, vare sig man är biskop eller kyrka.

Och vi får aldrig glömma för vem vi är kyrka. För den lilla människan, eller för den stora massan?