I det ordlösa

Det är svårt att förmedla en erfarenhet i ord. Jag är inte säker på att vi alltid ska göra det. Jag är inte ens säker på att vi alltid kan göra det.

Jag tänker på evangeliet. Budskapet om hopp och styrka i livet. Ofta förklarat som Guds gränslösa kärlek, som förlåtelse och nåd. Som finns för alla, men kan detta förstås av alla alltid?

Ibland kastar vi i kyrkan ut det gamla som gör budskapet oförståeligt idag. Orden, dogmerna, liturgierna. Risken är då att vi kastar ut vår själ.

Ibland håller vi i kyrkan stenhårt och stockkonservativt fast i det gamla, som är oförståeligt idag. Ord, dogmer och liturgier som då de inte tillåtits att förändras och förnyas, fått en förskjuten och felaktig betydelse idag gentemot vad de en gång var menade till att betyda. Risken är att vi då kastar ut människor.

Men jag undrar ibland om vi verkligen kan förmedla detta budskap i ord? Ett budskap som i sin helhet bygger på livslånga erfarenheter. Som på många sätt är en livshållning och ett tolkningsmönster för våra liv som formats av generationers generationer.

Gud finns i mystiken, i andligheten. Men där är vi ensamma. Ensamma som i öknen, som i ödemarken.

Men Gud finns också i det mänskliga, i världen. Det är först i det mänskliga, i världen, när vi delar liv som vi blir del av en gemenskap.

Det är i spänningsfältet mellan öknen och staden, ödemarken och civilisationen, mellan anden och kroppen, mellan ensamheten och gemenskapen som vi blir hela människor.

Det är där som Guds mysterium inom oss tar sig uttryck som kärlek mellan oss människor.

Därför kan vi inte, ska vi inte förstå allt.

Därför ska en del förbli i mysteriet.

Därför tror jag på att försöka förmedla erfarenheten av evangeliet i ordlösheten. I leenden, i skratt, i kärleksfullhet och i omsorg om de människor vi möter.

Orden kan vi sedan använda för att dela denna erfarenhet med varandra.