inte påven, men Jesusbarnet. Och istället för att själv jobba min första jul som präst och ta emot honom (forftarande Jesusbarnet, inte påven), sitter jag i tv-soffan, långt från stan, och tittar på midnattsmässan från Peterskyrkan innan jag åker iväg på julnattsgudstjänst.
Fascinerad över all dess prakt inser jag att jag måste besöka denna vackra plats snart! Samtidigt kommer jag att tänka på ett ganska dåligt, men ändå lite roligt skämt som en av mina goda katolska vänner i New York, D, från Mexiko (ett av världens mest fattiga och korrupta länder, men fortfarande det land som ger mest pengar till Vatikanen. Därav bör skämtet läsas med en ton av vass sarkasm) har dragit för mig ca 100 gånger:
Jesus stod i himlen och betraktade sitt verk på jorden tillsammans med Sankte Per. De såg Peterskyrkan, och alla stora katedraler och kyrkor världen över, alla kyrkans egendomar, alla dyrbarheter, allt guld, kardinalerna och prästernas vackra kläder och tjocka guldlänkar och guldkors. De fina bilarna som nunnorna och prästerna körde runt i...Jesus vände sig då till Per och sa: "Tro det eller ej! Men jag började faktiskt den här rörelsen bara med en åsna!".
Visst kan man fundera på kopplingen mellan det där lilla enkla stallet och praktfulla kyrkor som liknar palats. Prästers, biskopars, kardinalers och påvens praktfulla kläder. Guld och marmor och en (eller flera??) organisation(er) utan dess like.
Men ändå, tänk, att detta lilla barn, född i fattigdom, enkelhet, utsatthet och ensamhet vördas på detta sätt och tillägnas all denna prakt och skönhet i världen! Alla dessa vackra byggnader, kläder allt guld, ja hela den organisation som kyrkan är! Kan det också få vara en bild för hur vi kan omfamna, lyfta upp, hylla och vörda det faktum att Gud bryter in just i det där sårbara, utsatta och sköra i våra liv och i vår värld? Att detta är så stort att vi i glädje och tacksamhet får uttrycka detta i denna skönhet och också själva lyftas upp och resa oss upp mot valven där i Peterskyrkan, eller vilka valv vi nu väljer...
2 kommentarer:
Nog är det väl så att det började som en hyllning, men jag undrar jag om det inte är lätt att tappa bort Gud bland all prakt och grannlåt. Jag möter honom hellre i stallet.
Ja, Gud försvinner så lätt bort av nån anledning...Hur som helst, för dem med bra minne alternativt är damm och hästallergiker så är det tur att Peterskyrkan finns!
Skicka en kommentar