Det bor minsann en liten kulturtant inom mig

Idag har jag gjort slag i saken och infriat ett nyårslöfte. Fast det är ett löfte från förra året som jag sen också förnyade till att bli ett prästvigningslöfte. När jag prästvigdes lovade jag ju kyrkan en massa stora, viktiga saker som ständigt tåls att påminna sig om men jag lovade också inför mig själv att börja spela flöjt igen.

Och det har jag gjort nu. Idag tog jag min första flöjtlektion på sju år! En gång i tiden definierade jag mig, om inte som flöjtist så i alla fall som i högsta grad flöjtspelande och musiker. Det gör jag inte längre..hmm, det låter inte lika bra om mitt spel längre men OOOO vad roligt det var att spela igen!!

Cecilie, som min fantastiskt duktiga och inspirerande flöjtlärare heter är däremot i allra högsta grad flöjtist. En mycket duktig sådan. Vi träffades genom gemensamma bekanta för ett tag sen och började prata om våra roller som präst respektive musiker och vi kom fram till att det vi har oerhört mycket gemensamt. Detta samtal fortsatte vi idag över en fika, efter lektionen.

Kyrka och kultur. Båda avspeglar de och erbjuder tolkningar för människors liv och erfarenheter. Som kyrka tror jag att vi ska visa på livet, vägen till livet och det som är livgivande. Precis det som kulturen också vill. Kulturen liksom religionen vill hjälpa oss att svara på frågan om vilka vi är. I förhållande till andra människor, till oss själva, och till Gud. Där fokuserar kanske kyrkan mer på den senare delen och kulturen på den tidigare.

Finkultur och kulturelitism, finkyrka, kyrkoelit. Det vill vi inte vara. Det blir vi ibland. Så kanske det kan bli då vi tappat sikte, mål och mening för vad som borde vara vårt fokus! När kyrkan blir kyrka för sin egen skull, eller kulturen för kulturens skull så har vi tappat greppet om vad vi borde fokusera på och som är grunden för allt. Människorna, Guds barn och skapelse!

Vare sig vi är musiker eller präster har vi något viktigt att berätta och vi kan inte hålla inne med detta något eftersom det är så stort och vi tror att det berör människor så mycket. Men det är viktigt att våga tro på det och våga förmedla det. Annars blir det mest jobbigt att lyssna på, som skrällande cymbaler..typ.

Vare sig vi är kyrko- eller konsertbesökare kan vi komma dit utan att ha någon högre kunskap. Ett besök i kyrkan eller i konserthuset kan och ska vara helt kravlöst. Det betyder däremot inte att kunskapen är onödig! Tvärtom. Det är just genom kunnande och ett gott hantverk som denna kunskap kan förmedlas genom ordlöshet.

Sen måste ju inte alla gilla Bach eller konserthuset, konstmuséer eller högmässa. Allt kan inte vara till för alla och alla måste inte tilltalas av allt. Det är där mångfalden och de möjligheter den för med sig kommer in i bilden. Vare sig den är kyrklig eller kulturell, den där mångfalden.

Så där tror jag just nu. Och nu sjutton ska jag öva flöjt!!!