En kopp te med C

En av mina favoritsysselsättningar är att gå på café. Antingen tillsammans med min penna och skrivbok eller med min dator, men ännu hellre med en vän.

Med en vän och en kopp kaffe eller te, rinner timmarna lätt iväg under oavbrutet babblande om allt och inget. Just så var det igår. Jag var och drack te med en vän och vi babblade oavbrutet i över två timmar.

Oftast är mina vänner relativt jämnåriga och kvinnor, men också en och annan man förekommer. När jag tänker efter är faktiskt flera vänner allt från 15 år yngre och 25 år äldre. Det är bara det att man glömmer bort åldern ibland.

Igår var jag och fikade med C. C har varit historielärare. Han började som historielärare på det gymnasium jag gick, samma år som jag föddes. Sedan gick han i pension något år innan jag började gymnasiet (dvs för 15 år sen. Så behöver jag inte säga mer om C´s ålder. Man ska väl inte prata om en mans ålder, eller hur var det?).

Inte kan man tro att vi skulle ha något gemensamt, jag och C. Men förutom att vi båda känner Olof Braide, som min historielärare under gymnasietiden hette, har vi också ett stort intresse för historia!

Igår pratade vi som sagt oavbrutet, om historia, om samhälle, om litteratur och om vikten av dessa för människors identitet.

Jag har alltid varit väldigt intresserad av historia. Alltid fascinerats av det större perspektiv och sammanhang som historien sätter mig i.

Men kanske är det framför allt i de möten jag gjort med människor som berövats sin historia och kulturella tillhörighet, som jag insett vikten av dessa. Framför allt har dessa möten skett i New York, i USA.

Mina afroamerikanska vänner i USA lever nu i förlängningen av att vara ett folk som fråntagits sin kultur, sin tillhörighet, sin historia. För 50 år sedan fick de officiellt tillbaka sitt människovärde genom att få rösträtt. Men ett folks fråntagna människovärde sitter djupare än så. I femtio år (och än längre) har kampen förts för att återerövra sin identitet, sin kultur, sin historia och tillhörighet.

För det är så man bäst kuvar ett folk, genom att kapa deras rötter, ta deras historia, säga att den inte är viktig. Så gjorde kolonisatörerna under den mörka tid då slavar togs från sina länder för att arbeta för européer och nordamerikaner.

Jag bär med mig en fråga som väcktes i sällskap med mina svarta vänner i USA. Kan det vara så att ett folk som tar sin historia och kultur för given inte inser vikten av den? Vad händer i så fall med ett sådant folk som på sätt och vis frivilligt kapar sina rötter och sin historia och frånsäger sig sin identitet?

Jag har inga svar, men jag har tusen tankar. Tankar som behöver ventileras och luftas ibland.