Brunch med Barth

Har tillbringat dagen med att bruncha och diskutera Karl Barths teologi på Elverkets restaurang, tillsammans med ett par goda teologvänner och kollegor.

Karl Barth, (som jag vill intressera mig för mer, då jag misstänker att han fått ett lite oförtjänt skamfilat rykte bland Svenskkyrkliga teologer, men som jag därför tror kan ge lite nygammal krydda till det teologiska klimatet) var tidig på banan då det kom till frågor om religionsdialog, även om den religionsdialog han förespråkade 1943 skiljde sig ganska mycket från hur vi tänker religionsdialog idag.

Ekumenik och religionsdialog, till vilket pris, kan vi fråga oss. Det var också en av våra frågor idag som brände nästan lika hett som tabascon i min Bloody Mary. Ibland finns det en föreställning om att ekumenik och religionsdialog måste innebära ett utplånande av oss själva och vår egen identitet som kyrka. Att vi enbart kan möta andra religioner utifrån att vi ger avkall på grundläggande kristna drag och värderingar. Kanske blir det också då det blir hotfullt och svårt ibland när vi talar kristen ekumenik?

Ekumenik, som jag ser det, innebär ödmjukhet och respekt inför livet, inför människor och inför Gud.

Ödmjukhet inför att våra trosyttringar och tankar om vad kyrka och teologi ska vara, är mänskliga företeelser och synliga uttryck för något som är mycket större. Icke desto mindre verkliga, men just mänskliga försök till att tolka och uttrycka något som är mycket större än så.

Respekt inför att andra kyrkor må ha andra sätt att uttrycka vad tron på en gemensam Gud och andra förhållningssätt till en gemensam bekännelse, än vad vi har, men också respekt för att stå upp för vår egen kyrkas sätt att uttrycka sin tro. Tron på att vi någonstans ändå kan enas i bön och i nattvard, bortom meningsskiljaktigheter och åsikter, teologiska likväl som politiska.

Det finns kyrkor som inte erkänner oss, och de uttryck vår kyrka tar för tron. Men det betyder inte att vi måste distansiera vare sig oss själva eller andra från den världsvida kyrkan.

Därmed inte sagt att ekumenik är lätt. Ständigt bevisas motsatsen. Det är kanske något av det svåraste som finns. Men att vara en kristen kyrka är att tro på det omöjliga, det är att tro på en Gud som uppstår från de döda. Det är att ständigt och envist hoppas och att vilja verka i detta hoppets riktning.

Ska med spänning fortsätta närma mig Barth. Men nån Barthian ska jag inte bli. För då verkar man behöva börja röka pipa, och det tycker jag verkar rätt äckligt...