Ashes to ashes

Askonsdag, då har många människor ett kors av aska tecknat i pannan. För att påminna sig om sin mänsklighet och sin dödlighet.

Roligare kan man ju ha, än att gå och tänka på sin egen dödlighet, eller?

Det är lätt att tänka sig fastan som dyster och livsförnekande. Jag tycker fastan i allra högsta grad är livsbejakelsen själv!

Det kan ju vara lätt att tro att det borde vara roligare att vara gud än människa, men konstigt nog är det när jag glömmer min mänsklighet som jag glömmer att leva! När jag verkar tro mig vara nån slags gud och att allt därför måste gå min väg, eller att tänker jag och andra måste vara felfria, när jag får för mig att jag är en robot och jobbar och jobbar och jobbar, eller när jag glömmer att jag är dödlig och därför ibland glömmer mina vänner och familj för att jag kan ju alltid bry mig om dem "sen". Ja, då hamnar åtminstone jag i livsförnekelse.

Tack och lov är jag människa och varken gud eller robot. Det är mycket roligare att vara människa med tankar, drömmar, känslor, till och med mina knäppheter, fel och brister lyckas jag gilla lite i alla fall när jag tänker så.

Jesus fastade inte, han festade. Han visste att han var både människa och dödlig. Eftersom jag själv nu tycks glömma detta då och då, behöver jag stanna upp för att påminna mig. Just för att jag, precis som Jesus, ska kunna ta tillvara på livet här och nu och glädjas och njuta av det tillsammans med mina drömmar, mina knäppheter och framför allt med mina nära och kära.

Så just nu har jag ett tänkt kors i min panna och påminner mig om att FASTA och FESTA hör väldigt mycket ihop!