Att tro är att ha tillit. Men den där tilliten kan vara så svår ibland. Så väldigt svår. Kanske är det svårast när jag bäst behöver den?
Att leva handlar om att ha mod och det är ta mig sjutton riktigt svårt att vara modig ibland. Och kanske är det just som svårast när jag skulle behöva det som mest.
Men det går. Så här i efterhand kan jag se att jag burits genom mitt liv, både av tillit och av mod.
Men kanske är det i min litenhet, när jag inser min brist på både tillit och mod, som jag ändå vuxit som mest i båda. Då jag ändå vågat leva och tro, fast att jag egentligen inte vågat. Och det är kanske en tillit och ett mod i sig...
De tankarna ger mig också hopp när det känns som att både modet och tilliten går på sparlåga.
Och, brist på mod är inte det samma som feghet!
Gode Gud, ge mig tillit och mod. För jag behöver det, nu som alltid.
3 kommentarer:
Jag tror att jag förstår vad du menar, det är hemskt tomt och ensamt i de där stunderna då man som bäst vill känna närvaron. Men en av mina favoritpräster berättade för lite sen om ett citat som ska ha stått inristat på en fängelsevägg efter andra världskriget: "Jag tror på solen även när jag inte ser den. Jag tror på kärleken även när jag inte känner den. Och jag tror på Gud även när han är tyst."
I det kan jag vila som i en mjuk hängmatta i sommarbris. Det är som att jag kan säga till mig själv att jag inte alls måste ha bekräftelse, jag kan tro alldeles utmärkt även när Han är tyst.
Visst är det ett vackert citat?
Hej!
Jag gillar ditt sätt att beskriva tillit och mod.
Jag brukar säga att den som inte är rädd, den behöver inte heller vara modig.
Att vara modig det är att göra trots att jag är rädd.
Krister
Tack för fina uppmuntrande citat! Tillit till den okända framtiden kan vara svårt tycker jag. Det behövs mycket mod för att våga kasta sig in i den...
Allt gott,
Jenny
Skicka en kommentar