Zoologi: Rondellhundar, tigrar och ryggradslösa djur...

En bloggare borde ju rimligtvis vara för yttrandefrihet i allra högsta grad... och ja yttrandefriheten är något viktigt, som i alla fall jag kanske tar för given lite för ofta.

Men när jag ser kvällens Debatt i SVT om Lars Vilks rondellhundsteckningar blir jag ändå sorgsen och faktiskt lite rädd över det oerhörda hat och den okunskap som pyser ut under debatten och verkar finnas gentemot religiositet i Sverige. Lars Vilk uttrycker sig om religiositet som "tron på tomtar och troll". Kära nån. Även om det är hemskt att han nu är så mordhotad som han är, och hur mycket han än har rätt att tycka vad han tycker och uttrycka vad han uttrycker, så tyder det ändå på en arrogans som liknar den som världens vita européer har dragits med under alldeles för stor del av vår tids historia (nej, det är inte längre den kristna kyrkan som är del av denna överhet. Inte i Sverige i alla fall. Idag heter den snarare ateism eller möjligtvis individualism).

För mig rimmar det illa att vi svenskar ser på oss själva som välkomnande gentemot andra kulturer, upplysta och fredsälskande men samtidigt visar upp en sådan oerhörd brist på respekt och kunskap gentemot i det här fallet muslimer. Men denna brist på respekt finns även mot kristna, judar och andra religiösa grupper. Humanisternas antireligions-propaganda är ett exempel på detta intoleranta förhållningssätt. I en del av de debatter som förekommit i media tycker jag mig läsa in ett hat mellan raderna som är obehagligt likt, och jag vågar säga snuddar vid, det hat som kan finnas bland främlingsfientliga grupper.

Jag tänker på hur man under 30-talet buntade ihop och skuldbelade judarna för det ena och det andra och på så sätt väckte det hat som ledde till förintelsen. Idag buntas allt för ofta all religiositet samman med extremism och fundamentalism och blir också det grogrund för ett osunt och i förlängningen farligt hat.

Jag befann mig utomlands när rondellhundarna publicerades första gången, och är det någon gång jag skämts över att vara svensk var det då. Som man hånade svenskarnas snäva, självcentrerade seende och ryggradslösa brist på vilja att förstå "den andre"...

Med gruppen Kents ord:

Sverige, Sverige älskade vän en tiger som skäms, jag vet hur det känns...Välkommen, välkommen hit, vem du än är, vart du än är

...så länge du blir som oss, kanske vi borde tillägga.

Samtidigt tror jag att det är just skammen över att vara svensk som ger en grogrund för denna intolerans.

Det viktiga är att vi som står för en sund och världstillvänd religiositet fortsätter att vara sunda och världstillvända och samtidigt vågar tro på att vi kan vara det vi är för människor. I vårt fall, tro på att kyrkan kan vara förmedlare av kärlek, nåd och hopp! För oss själva och för världen. Jag tror också att den enda vägen vi kan gå är genom samverkan. Både som en enad kyrka men också tillsammans med andra religioner. Ekumenik och religionsdialog, alltså! Inte för att vi ska överleva som kyrka eller som religioner utan för att det är den vägen vi behöver gå som mänsklighet för att försöka skapa förståelse, utrymme och möjligheter för varandra i vår värld.

Slutligen, lite zoologi: Rondelhundar är kanske inte så farliga djur, men tigrarna är, för att inte tala om de ryggradslösa djuren!