Banalt och självklart?

"Gör inte skillnad på människor" är biskop Brunnes valspråk.

Jag tyckte det lät lite banalt när jag först hörde det, lite för självklart på något sätt. Men det är ju så bra!

För även om vi tycker att det är självklart att behandla alla lika, så gör vi ju inte det. Vi gör ständigt skillnad på människor. Vi definierar oss ständigt med eller mot andra. Skiljer, avskiljer, särskiljer oss. På något sätt tror jag att det är djupt mänskligt.

Rättvisa och rättigheter är några av vår tids stora ledord. Alla vill vi ha rättvisa och vi vill veta våra rättigheter, men livet är inte rättvist. Och ibland blir våra krav på rättvisa just det som gör att vi kan ha så svårt att hantera att livet faktiskt många gånger är rent av orättvist.

Tro och enbart tro, utan goda gärningar. Ändå är Tro otänkbart utan goda gärningar. Sann tro vill också göra det goda.

För mig utgiven är också utgiven för dig.

Människan vill göra det goda, men vi lyckas inte leva upp till det goda vi förutsatt oss. Vi vet inte alltid vad det goda är.

Då vill jag tro att tron är nog trots att de goda gärningarna är frånvarande eller misslyckade. Tron på att delarna av Kristi kropp är många och olika.

Om jag verkligen tror att jag är del av Kristi Kropp då kan jag inte heller säga att någon annan inte är det. Oberoende av gärningarna, icke-gärningarna eller åsikterna. Då kan jag se att olikheter utgör helheten.

Med andra ord: "Gör inte skillnad på människor". För varje gång jag avskiljer eller särskiljer någon annan (även de jag helst av allt inte ens vill vara i samma rum som) avskiljer jag mig själv. Var gång jag förminskar någon annan förminskar jag mig själv.

Detta är ingen rättighet. Det är nåden och den kan bara tros på, påminnas om och litas till.

Banalt och självklart? Kan man tycka att det borde kanske vara, men är det verkligen inte när man börjar tänka efter vilka som innefattas...