Några brännande tankar och funderingar..

..som rör sig i mitt huvud just nu:

Hur kan vi vara en kyrka i vår tid, i vårt land för de människor som finns här och samtidigt inte vara en kyrka i förlängningen av ett västerländskt kolonialt tänk?

Vi glömmer ofta och blundar kanske gärna för att kristenheten ökar i världen. I sekulariseringens Europa minskar den, medan i utvecklingsländer i Afrika och Sydamerika ökar den.

En gång fnös vi åt "vildarna" och okunskapen i de icke-kristna länderna i Afrika och Sydamerika. Vi visste bättre och tvingade dem bli kristna.

Idag är många av dem kristna. Men vi fnyser fortfarande åt dem. För de är ju inte "rätt kristna". Ska vi återigen tvinga på dem våra normer och idéer?

Då var det bibeln som självklart var det rätta. Vad har vi för något idag? Mänskliga Rättigheter? (Jo, själv gillar jag ju båda men om vi nu tänker att vi kan försöka lära av historien...)

Vi tror att vi lärt oss. Att koloniseringen är förbi och överhetstänket är borta. Men jag tror inte det.

Det vill säga, återigen har vi inte fått dem att bli som oss. När frågor som vi tycker är självklara inte är det på samma sätt i dessa länder tycker vi oss ha rätten att sätta oss över och distansiera oss. För "vi vet ju fortfarande bättre!"

Samtidigt kan vi ju inte blunda för att fundamentalistiska rörelser ökar i dessa områden. Eller att människor förtrycks.

Men kan det finnas något samband mellan att vi inte tar "de andra", alltså de som inte anammat det västerländska, sekulära synsättet, på allvar och fundamentalism och extremism?

Vi borde väl kunna vara en kyrka som står upp för vilka vi är, vår syn på homosexualitet och kvinnliga präster är två lättillgängliga exempel, men som ändå accepterar att alla inte är där? Jo, jag vet att det är oerhört känsliga frågor och ibland är vi nog bara väldigt trötta på de där diskussionerna.

Men det är ju så farligt när människor blir nedtystade, när åsikter inte anses vara tolererade. Kolonialtänket är nära. Istället för att bara se över huvudet på och avgränsa oss från dem som tycker olika, som har en annan kultur, tror jag på ömsesidig dialog. Hur svår den nu än kan vara och hur fint eller tråkigt det låter. Dialog bygger också snarare på olikheter än på likheter. Att det är enda vägen från ökad fundamentalism och extremism.

Sedan tänker jag också på att vi i vår längtan efter öppenhet så många gånger blir så slutna. Vi har också lättare att vara öppna mot andra religioner än våra egna kristna tros-syskon.

Det tycker jag är väldigt konstigt. Och rätt naivt...

Brännande tankar och funderingar, som lätt kan tyckas irrelevanta i mitt dagliga liv i Svenska Kyrkan i Stockholm, men som jag tror spelar större roll än vad vi först anar även i relevansen för barndopen på lördag eller i konfirmandunderviningen eller i högmässan.

Jag ser utmaningen, förfasas lite men sporras av den mycket...