Söderberättelse

Och så blev jag sådär glatt påmind om varför jag älskar Söder. Gick ut en sväng från kontoret för att ta lite luft och sol, och gick upp mot Mosebacke och den lilla serveringen på torget där.

Vid disken:

Cafébiträdet: Hmmm..nu vet jag inte vem som var först?
Kvinna ca 50: Jag.
Jag (disträ och i egna tankar): Jag tror faktiskt det var jag (Ödmjukhet är ibland, men inte alltid mina bästa sidor).
Hon: Nähe, det var jag nu!
Jag (tittar med höjda ögonbryn): Jaja..beställ du...

Så beställer hon. Kort konstpaus. Och sen börjar vi prata.

Hon (uräktande): Jag tror faktiskt jag var först...
Jag: Haha, ja säkert. Jag går här i mina egna tankar...faktum är att jag egentligen inte alls har brått..
Hon: Nej, inte jag heller och visst är det så? Man tror ofta man har brått, men så har man inte det...

Och sen är vi igång. Istället för att promenera vidare med min kaffe, som jag tänkt blev vi stående kvar och pratade.

Hon var svenskfödd med Grekiska rötter. Grekiskortodox, filmare. Hon hade liksom jag bott i New York, och plötsligt hade en timma gått och vi hade samtalat om religion, kristendom, religionens möjligheter för integrationen, film, Svensk feghet och rädsla för olikheter, Svensk exkluderande inklusivitet, stolthet, salsa och trovärdigheten på präster med rosa nagellack (stor enligt henne).

Av någon anledning sker dessa samtal inte lika ofta i Sverige som på andra platser. När de sker, sker de oftast på Söder. Och när de inträffar, för mig i alla fall, är de ta mig sjutton nästan alltid med någon som har kopplingar till New York!

Det blev en liten Söderberättelse det där, minsann!