En onödig aning?

"Det finns bara två synder, har jag kommit på", sa han: "Att förminska sig själv och att förminska andra".

"Gör det?", sa jag och så fick jag börja tänka.

Kanske är det bara detta som är synd? Att delvis eller helt vilja utplåna sig själv eller andra. Dessa två "synder" i en oändlig variationsrikedom, som miljoner företeelser.

Att förminska andra genom att göra sig själv onödigt större, att förminska sig själv genom att göra andra onödigt större. Det är att delvis utplåna människan. Det är synd, och det är onödigt.

Det som skiljer oss från livet. Det mänskliga livet. Det som hindrar oss att leva, njuta av och ta tillvara på detta liv. Det är synd, och det är också onödigt.

Men nu är det inte förekomsten av synd som är det hemska, eller det nödvändiga heller för den delen. Det är trots allt rätt naturligt hur onödigt det än må vara. Nej, det är aningen om att den, synden, för evigt ska stänga oss ute från liv och människor som skrämmer.

Men det är en ond och onödig aning. För inget varar för evigt. Bara Gud. Bara Gud som är kärlek och liv är evig.

Därför spelar det nog inte så stor roll om synden är en, två eller många.

Så länge vi minns detta enda, nödvändiga. Evighetens Gud. Gud som ger liv, som vill liv, som är liv.