Just nu läser jag Wilfrid Stinnissens och Göran Skyttes bok "Ansikte mot ansikte". Det är en bok som återger ett samtal om kristen tro mellan dessa båda. Där framkommer att kristen tro är allt annat än snabbt, enkelt och lätt.
Jag gillar det.
Kanske är det just att det står i motsats till det jag annars gillar: "snabbt, enkelt och lätt" som jag tror som jag gör.
Ibland är vi så väldigt rädda för fromhet, så rädda för att säga att kristen tro är "något annat". Och så säger vi att det inte krävs något av oss för att tro. Att tro är precis som allt annat.
Delvis lögn. Skulle jag säga. Bitvis bluff och båg. Undanhållande av information.
För kristen tro är "något annat" och ändå alldeles vardagligt. Det är definitivt inte snabbt, enkelt och lätt. För det är att säga att människan är enkel och lätt. Och det är hon sannerligen inte...
Ändå är det kanske människan som komplicerar till det för det mesta, att livet egentligen är rätt enkelt för det mesta, men att människan krånglar så. Just därför tror jag på andligt fördjupnande och att kristen tro är "något helt annat".
Att detta "något helt annat" kan betyda allt för att leva alldeles vanligt. Så att vi kan hitta till livet som ligger där framför oss, till Gud som möter oss. Ansikte mot ansikte och ger oss av sin frid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Bra skrivet om en bra bok. Jag funderar själv mycket på vad som går förlorat när man 'ger upp' fromheten eller tanken att ett liv som kristen inte är radikalt annorlunda. Den som älskar Gud med hela sitt hjärta ... kommer alltmer att likna Gud. Det om något är ju något helt annat, men ändå samma? Tro - så enkelt, så svårt. Men jag tror att komplikationen, oavsett om vi skapar den själv eller inte, behövs. Om tron aldrig utmanades skulle den ju inte växa. Eller?
Precis! Och så tänker jag också att vi så många gånger i rädsla för att upphöja det andliga till något "bättre", istället upphöjer det mänskliga till högre stående än det andliga. Konsekvensen blir hybris, där JAG blir viktigare än VI. Känns det igen? Tror inte heller att vi helt självklart kan skilja på andligt och världsligt/mänskligt, att dessa är beroende av varandra.
Tror du har helt rätt i det sista. Andlighet är kroppslig och kroppen är andlig. Den där splittringen mellan de två - som om de kunde skiljas åt - är ett feltänk i den mänskliga historien. Tror jag i alla fall. Men vet inte riktigt hur!
Mm..kroppsligheten utan andliga dimensionen, eller kanske ska jag rent ut skriva Mänskligheten utan Gud, blir väldigt destruktiv. Och vice versa.
Hej!
Du skriver om kristen tro och du skriver även: ” Så att vi kan hitta till livet som ligger där framför oss, till Gud som möter oss. Ansikte mot ansikte och ger oss av sin frid.”
[Att skilja åt], Ribi Yehoshua – Messias – från Nasarets undervisning var helt i enlighet med Torah [”Moseböckerna”]. Han undervisade att man för att möta Skaparen måste göra sitt bästa att praktisera Hans Instruktionsmanual – Torah.
Ribi Yehoshua – Messias – från Nasaret dog och han blev ett offer.. Men det ger ingen rättigheten att bryta mot direktiven i Torah.. Och enligt den judiska Bibeln [Yeshayahu [”Jesaja”] 1:17-18; Yekhezeqeil [”Hesekiel” 18] kapitel 18 och många fler verser på hebreiska] samt enligt Messias undervisning ger inte Skaparen Sin förlåtelse i Sin nåd om man med vilje bryter mot Hans direktiv. Skaparen ändrar Sig inte – Malakhi 3:6.
Alltså enligt Ribi Yehoshua (se hans undervisning på hemsidan www.netzarim.co.il), så är kristen tro och att möta Skaparen varandras antiteser.
Att följa Messias undervisning – leder en in i att observera direktiven i ”Moseböckerna” – och leder en i en levande och riktig relation med Fadern, vilket är väldigt meningsfullt!!!
Anders Branderud
Jag är inte helt säker på att jag förstår vart du vill komma, men jag gör ett försök att tolka dig. Jag är helt med på att Jesus (som jag benämner honom) manade till att följa lagen. Men poängen med lagen, vilket det var alltsedan Mose dagar (vare sig vi ser Mose som en historiskt levande gestalt eller ej) har alltid syftat till att värna om folket, också den mest utsatte bland folket. Det är alltså allt annat en en individuell frälsningsplan. Detta individualistiska tänk existerade överhuvudtaget inte i dessa dagar. Frälsningen skedde för hela folket eller inte alls. Att leva enligt lagen var att leva för folket, vilket innebar att leva med Gud och enligt dennes välvilja för sitt folk. Läs Guds frid. Förbrytelse mot lagen sonades genom offrande och på så sätt var man säker på att folket nått helhet igen. Jesus är fortfarande mån om frälsning för hela folket, vilket under Paulus dagar kommer att sträcka sig också till hedningarna. Idag lever vi i en individualistisk tid, vilket gör att bibeln inte är mindre sann, men för att den ska få samma betydelse som för människor då, måste vi tänka till, försöka förstå och tolka om. Men omsorgen om medmänniskan och den mest utsatte är fortfarande det viktigaste.
Allt gott
Jenny
Skicka en kommentar