Om att dissekera en barnpsalm...

Idag hade vi morgonbön och sjöng; "Vi sätter oss i ringen".

"..och tar varann i hand. Vi är en massa syskon som tycker om varann...."

Men, nej, Stopp! Det gör vi ju inte! Höll jag på att ropa när vi sjöng! Vi tycker väl inte alls alltid om varann heller! (Jag ropade naturligtvis inte. Eftersom jag är så otroligt sansad och balanserad).

Fortsättningen: "Och vi är vän med alla på jorden må ni tro..." Nämen, inte alls! Kom inte och inbilla mig hörrni!

Ojojoj, hann jag tänka under vers två. Är det här vi har grunden till all problematik i kyrkan??? Denna till synes oskyldiga lilla psalm i psalmboken, som vi matats med i barngudstjänster sen 70-talet. Är det HÄR felet ligger!

För det är ju just här skon klämmer! Vi tror att vi måste TYCKA OM varann hela tiden, på något slags känslomässigt plan. Att det bara är då vi kan acceptera varandra och att vi måste vara så snälla så att vi troligtvis inte vågar yppa våra förmodade olika åsikter. DET är väl inte snällhet heller! Det är ren lögn, osanning! Jag tycker VERKLIGEN inte om alla människor. Och jag är sannerligen inte, kommer inte, tänker inte, vill inte vara vän med alla heller för den delen!

Men för den sakens skull behöver man ju visserligen inte vara oförskämd och vulgär...

I alla fall. Det handlar ju om att acceptera varandra! Inte att ha någon slags sentimental "tycka om-känsla" för alla människor. Poängen är ju att se att alla är människor, oavsett min känsla för dem. Men vi kan ju ALDRIG få oss till att TYCKA OM alla!

För vad händer då när jag inte känslomässigt TYCKER OM? Tja, antingen tycker jag att jag själv är värdelös som inte klarar att tycka om och då tycker jag nog rätt snart att alla andra är värdelösa också. Eller så säger jag att det är fel på de andra, fundamentalister eller extremister är ord som går hem idag t ex, för att jag inte kan tycka om dem, och då får de helt enkelt inte vara med förrän de har ändrat sig och blivit mer som mig så att jag förstår vad de sysslar med. För förstår jag inte blir det obehagligt, och obehagligt är så svårt att "tycka om".

Jag såg ett citat på ett ställe: "When Jesus said Love your enemies, he probably ment we were not supposed to kill each other". Just det. Precis så tror jag det är. Vi måste inte tycka om alla, vi måste inte heller vara vän med alla. Men vi bör inte döda dem som vi inte tycker om för det. Varken till kropp eller själ.

Och genast blir det där med nåden åtminstone lite mer förståeligt. Genast blir det där med mångkulturalitet, ekumenik, religionsdialog, oliktänkande och så mycket annat också något som inte bara handlar om snällhet och välvilja, utan faktiskt i grund och botten handlar om viktigt på liv och död. Inte bara för kyrkans och mänsklighetens överlevnad, utan också för min och din egen frälsnings skull. Kristi kropp för mig utgiven bara om den också är utgiven för dig. Och utgiven för knäppgökarna där borta! Amen.