Tre år på tre timmar

Tre år har jag hunnit med idag. Tre kyrkoår på tre timmar med nästan 100 10-åringar (nåja, i överkant. I alla fall ett 80-tal). Samma sak imorgon, samma sak tidigare i veckan. Det är skolkyrka igen!

Jag tycker det är något alldeles fantastiskt roligt att träffa skolelever som kommer till kyrkan för att höra om kyrkan och den kristna tron och för att förhoppningsvis också lära sig något om livet!

Nu är det alltså fjärdeklassare och kyrkoåret det handlar om. Vi börjar med att gå ner i källaren och fira advent. Sedan vidare, jul, trettondag, fastlagen och vi äter semlor. Sedan får de som vill ett kors av aska tecknat i pannan. Och festen och glädjen börjar bitvis övergå i alltmer allvar...

"Kom ihåg att du är stoft och åter ska bli stoft" säger jag och ungdomsledare Johanna, och tecknar korset i pannan på dem.

Små barns stora ögon, fulla av förundran och nyfikenhet möter mina. Lite fnitter men ändå en stund av stort allvar. Så går vi vidare mot palmsöndagen och de på en gång spännande och hemska berättelserna om förhoppningarna kring en förmodad och efterlängtad kung som rider in i Jerusalem. Den glada festmåltiden som blir mer och mer laddad av oro ju längre kvällen lider. Särskilt när han, Jesus, börjar prata om sin egen död. Om att dela hans kropp och blod! Förhoppningar om frihet och glädje som grusas till bittraste ondska, död och hopplöshet. Och, vaddå, prat om att återuppstå....?

"Det är ju ganska så mycket lättare att dö. Det är ju bara att reta en soldat som sticker ett svärd i en. Men det är ju mycket svårare att uppstå från de döda...nästan svårare än att varva alla banorna på det svåraste tv-spelet" sa en liten pojke till mig när vi gick från långfredag till påskdag, mellan kyrkans sakristia till kyrkorum. "Ja. Verkligen" svarade jag. Verkligen. Och jag tänkte att han fattat allt. Gud som gör det omöjliga möjligt.

Så kommer vi till den tomma graven. Ingen förstår hur det gick till men de är tillsammans igen. Jesus hissas upp i ett snöre, lämnar lärjungarna igen, men nu har de fått styrka och mod nog att klara sig genom att veta att Jesus alltid är med dem ändå. Inte bara det. De bara måste dela med sig av detta som de varit med om och som förändrat dem för alltid! Och berättelserna sprider sig. Ut från Jerusalems portar. Genom hela landet, genom Romarriket, genom Europa, upp till Sverige, till Stockholm och än idag berättar vi om detta till och med här i vår kyrka!

Vi går in i sommartiden. Hösten kommer och vi avslutar alltsammans i allhelgonatid. Ljuständning. Att minnas, påminnas om dem vi älskar. Både de som dött och de som lever. Att vara ett ljus för varandra i höstmörkret.

Små barn med väldigt stora frågor. Och VEM var det egentligen som var Jesus pappa? Hade Gud och Maria...SAMLAG då? (Jo, dessa barn är VÄLDIGT verbala!)

Tre kyrkoår rikare, tre timmar senare. Tre kyrkoår visare med 100 10-åringar. Det små, små barnen som ställer de stora, stora frågorna och som gör oss förmodade "kloka och visa" mållösa av förundran! De enkalste, rakaste frågorna är det som är den största teologin!

För varje kyrkoår växer jag förhoppningsvis något. Kanske växer jag mer på ett kyrkoår på en timma, spenderat med tioåringar än ett vanligt kyrkoår spenderat med kloka vuxna tänker jag när jag vinkar av den sista gruppen under eftermiddagen, som motvilligt (!) lämnar kyrkan...