"Jag önskar jag kunde ha en tro som du..." säger människor ibland. Ibland kan jag också tänka sådär. När jag möter en djupt troende människa, kan jag stundtals önska, "tänk om jag hade hans eller hennes tro...".
Men vad är då tro? Inte är det att ständigt känna, uppleva eller erfara en gudsnärvaro i sitt liv. Att tro är snarare ett beslut som gör att jag vill vara öppen för Guds handlande. Ett beslut om en tillhörighet till, hur tråkigt det än må låta, ett system där jag inte förstår allt, inte måste förstå allt, inte kan eller ska förstå allt, utan ständigt upptäcka. Och det kan å andra sidan vara väldigt spännande...
Det är också att låta andra tro åt mig, när jag själv inte tror. Därför är tro omöjligt att ha för sig själv. Därför att den handlar ständigt om mig i relation till andra. I gemenskap och i bön. Att själv bära sin egen tro, det är alltför tugnt för att klara själv.
På sätt och vis finns det därför inte något sådant som min tro eller din tro. Tron är en, fastän vi är många. När jag tvivlar finns du för mig, när du tvivlar finns jag för dig.
Därför är det på många sätt förödande att blanda samman tro med känslor och upplevelser. Kanske är det en stor missuppfattning som är en del av orsaken till vår tids skepsis till tro? Då tro handlar om att förstå, att greppa, ha kontroll. För tro är inte att ha kontrollen, utan att förlora den.
Däremot är inte tro något som utesluter vare sig Gudsupplevelser eller känslor. Guds handlande och Guds kallande kan mycket väl ske just genom upplevelser och känslor. Men det är inte självändamålet i sig.
Att tro handlar just om tro. Inte om att på rationell väg resonera sig fram till slutsatsen. Inte om tyck och tänk. Även om det inte känns som att jag tror, handlar det om att vilja våga tro och hoppas på livet. Fast att hat och bitterhet tycks vara det naturliga, vilja tro och hoppas på kärleken.
Så när jag tänker att "sådär vill jag tro", eller när någon säger "som dig vill jag tro", tror jag att vi redan tror.
Därför att det uttrycker att vi vill tro på och leva för en gemensam väg, trots att denna väg kan ha många olika uttryckssätt:
Från död till liv,
från mörker till ljus,
från hat till kärlek.
Från otro till tro.
Det är att tro. Tror jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
När det är som svårast att tro så har jag två förankringspunkter:
Psaltaren 139:8-12
"Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus."
Psalm 521 "Mina döda timmar"
Jag vet att det är ok att ibland tappa sikte på Gud, att vara i öknen.
Men tro är inte bara "tro". Den kristna tron kan logiskt och rationellt förklaras. Det går att visa att den hänger ihop och att den ger svar på de viktigaste frågorna.
Läs gärna Stefan Gustafssons fascinerande bok "Kristen på goda grunder".
Ja, det finns mycket bra att läsa i Psaltaren, och oavsett hur man har det, så verkar psalmisten nästan alltid ha det sju resor värre...Kan kännas skönt ibland, trots allt! :)
Jenny
För mig är "psalmisten" väldigt ofta hoppfull. Det finns i många av psalmerna en trygghet och en förtröstan som är inspirerande.
Jag håller med! Även i den djupaste misströstan finns alltid ett hopp! Så vackert. Och ingen rädsla för vare sig det svåra eller det jublande glada! Det tycker jag är inspirerande!
Skicka en kommentar