De levnadsglada helgonen

På lördag är en dag då vi firar för att minnas alla helgonen. I vår kyrka, i den protestantiska traditionen har helgonen inte varit så framträdande, ja ibland kanske vi till och med har underskattat betydelsen av dem. Så vi tänker kanske mest på de döda en sådan dag.

Ibland när anhöriga beskriver en nyligen avliden släkting beskrivs de snudd på som helgon. Det var de nog sällan, när de levde. Eller, för den sakens skull vad är nu ett helgon? Ofta förknippas det med felfrihet, någon satt lite som på piedestal.

Men kanske är inte felfriheten vad det handlar om, och piedestaler drattar så lätt om kull...

Ett helgon är en verklig människa som genom sitt sätt att leva har visat på Guds närvaro i världen.

Om vi bortser från den katolska traditionen ett tag, och håller oss till vår protestantiska där man har en lite mer generell syn på helgon så...

...kanske kan vi säga att ett helgon är en person som stannat kvar, när han eller hon inte hade behövt?

Världen och livet har, förutom skönhet, ljus och kärlek också en nedrans massa mörker. Mörker både inom och utanför oss. Helst vill nog de flesta av oss bara fly från allt det där mörkret och bli kvitt det. Åtminstone vid första ingivelsen.

Ett helgon kanske är den som, utan att bära all världens mörker själv på sina axlar, ändå gör mörkret lite ljusare och tyngden lite lättare för dem som inte har valmöjligheten att ta sig därifrån och därigenom också inspirerat och stärkt andra?

Ett helgon kanske är den som inte flyr mörkret, inte heller omfamnar det, men möter det med beslutsamhet, övertygad om att ljuset är starkare?

Det kan ju lätt låta lite livsförnekande och världsfrånvänt, lätt att upphöja lidandet så att säga. Men kanske, kanske är ett helgon så medveten om världens mörker, död och livets korthet att han eller hon därför för den sakens skull inte söker sig till, eller stannar i lidandet längre än nödvändigt, utan istället vet att ta tillvara på ljuset, livet och människorna medan tid är!

Kanske kan man också då säga att ett helgon är en människa som drivs av kärlek till livet, till människor och till Gud snarare än att låta sig drivas av rädsla och hat, som därför hellre omfamnar än avgränsar.

Jag har just läst en bok om två människor vars liv och öde facinerar mig. Som aldrig kommer att helgonförklaras i traditionell mening, men som i högsta grad visade på Gudsljuset, kärleken och livet bland människor i Nazitidens Tyskland. Dietrich Bonhoeffer och Etty Hillesums öden flätas samman i Ylva Eggehorns bok "Att ta ansvar för Gud".

Två hängivna människor som båda led en grym död i koncentrationsläger, men som i högsta grad älskade livet. Livsbejakande och med både kärlek, passion och humor spred de hopp till sina medmänniskor in i det sista.

Jag tror att helgon behövs och att de genom att påminna oss om dödlighet och mörker också visar på vägen till livsglädje, livsbejakelse och se att det är livet som pågår just här och nu!