onsdag 26 maj 2010

En onödig aning?

"Det finns bara två synder, har jag kommit på", sa han: "Att förminska sig själv och att förminska andra".

"Gör det?", sa jag och så fick jag börja tänka.

Kanske är det bara detta som är synd? Att delvis eller helt vilja utplåna sig själv eller andra. Dessa två "synder" i en oändlig variationsrikedom, som miljoner företeelser.

Att förminska andra genom att göra sig själv onödigt större, att förminska sig själv genom att göra andra onödigt större. Det är att delvis utplåna människan. Det är synd, och det är onödigt.

Det som skiljer oss från livet. Det mänskliga livet. Det som hindrar oss att leva, njuta av och ta tillvara på detta liv. Det är synd, och det är också onödigt.

Men nu är det inte förekomsten av synd som är det hemska, eller det nödvändiga heller för den delen. Det är trots allt rätt naturligt hur onödigt det än må vara. Nej, det är aningen om att den, synden, för evigt ska stänga oss ute från liv och människor som skrämmer.

Men det är en ond och onödig aning. För inget varar för evigt. Bara Gud. Bara Gud som är kärlek och liv är evig.

Därför spelar det nog inte så stor roll om synden är en, två eller många.

Så länge vi minns detta enda, nödvändiga. Evighetens Gud. Gud som ger liv, som vill liv, som är liv.

lördag 22 maj 2010

Jesus också!

Jag firar ett år som präst imorgon. I alla fall enligt kyrkoåret. Jag är en Pingst-präst.

På pingsten berättas det om hur människor plötsligt kunde kommunicera med varandra, bortom olika språk och bakgrunder.

Idag samlades tusentals människor runt om i stan för i sina olikheter enas kring det gemensamma vi har i att vi är kristna. Jesus Kristus.

Jag hade inte alls tänkt att vara med först, men hamnade på Medborgarplatsen, där Missionskyrkan höll till. Där talade min goda väninna och missions-pastor Hanna så klokt och bra. Sedan följde jag med och tågade mot Kungsträdgården och slöt upp med tusentals andra kristna.

Ledsamt nog var Svenska Kyrkan frånvarande i organisationen. Det tycker jag är tråkigt när uttryck för Sveriges (och världens) kristenhet möts i Stockholm under en dag som denna.

Jag håller inte heller med om allt som sägs under denna dag, jag känner mig verkligen främmande för vissa av de uttryck som förekommer, därför önskar jag att min kyrka hade funnits med som representant. Det hade för mig varit en kyrka som är trovärdig i sin strävan efter öppenhet och gemenskap.

Att vara kristen är inte att söka åsiktsgemenskap. Det är att söka och tro på att det finns en väg som leder bortom dessa våra mänskliga olikheter som politiska och religiösa åsikter, erfarenheter, bakgrund, klass och kultur, men det är också att känna tillhörighet till ett specifikt sammanhang där kyrkan/församlingen är viktig.

Jag hade också blivit glad om Svenska Kyrkan funnits med som den öppna och liberala kyrka vi är, och stolt kunnat se sig som del av Sveriges kristenhet, Kristi kropp, för att inte ge ensamrätt på Jesus till mer slutna och extrema grupper. Men jag tror också vi hade behövt vara med för att inte själva fastna i en tro om att vi har den enda sanningen.

Nu var Svenska Kyrkan representerad lite grann. Mot slutet av dagen mötte jag några goda präster, som var på väg till S:t Jakob för andakt. Det kändes fint! Och det fanns säkert flera Svenskkyrkliga där bland alla tusentals människor...

På väg hem mötte jag ockå en Nigeriansk katolsk kyrkoherde från Gävle och några nunnor. Vi följdes åt en bit och hade ett trevligt samtal där vi konstaterade att det här är en dag som behövs för kyrkorna i Sverige för att stötta och stärka varandra.

torsdag 20 maj 2010

Söderberättelse


Och så blev jag sådär glatt påmind om varför jag älskar Söder. Gick ut en sväng från kontoret för att ta lite luft och sol, och gick upp mot Mosebacke och den lilla serveringen på torget där.

Vid disken:

Cafébiträdet: Hmmm..nu vet jag inte vem som var först?
Kvinna ca 50: Jag.
Jag (disträ och i egna tankar): Jag tror faktiskt det var jag (Ödmjukhet är ibland, men inte alltid mina bästa sidor).
Hon: Nähe, det var jag nu!
Jag (tittar med höjda ögonbryn): Jaja..beställ du...

Så beställer hon. Kort konstpaus. Och sen börjar vi prata.

Hon (uräktande): Jag tror faktiskt jag var först...
Jag: Haha, ja säkert. Jag går här i mina egna tankar...faktum är att jag egentligen inte alls har brått..
Hon: Nej, inte jag heller och visst är det så? Man tror ofta man har brått, men så har man inte det...

Och sen är vi igång. Istället för att promenera vidare med min kaffe, som jag tänkt blev vi stående kvar och pratade.

Hon var svenskfödd med Grekiska rötter. Grekiskortodox, filmare. Hon hade liksom jag bott i New York, och plötsligt hade en timma gått och vi hade samtalat om religion, kristendom, religionens möjligheter för integrationen, film, Svensk feghet och rädsla för olikheter, Svensk exkluderande inklusivitet, stolthet, salsa och trovärdigheten på präster med rosa nagellack (stor enligt henne).

Av någon anledning sker dessa samtal inte lika ofta i Sverige som på andra platser. När de sker, sker de oftast på Söder. Och när de inträffar, för mig i alla fall, är de ta mig sjutton nästan alltid med någon som har kopplingar till New York!

Det blev en liten Söderberättelse det där, minsann!

onsdag 19 maj 2010

Woody Allen


"Jag är emot döden" säger Woody Allen.

Woody Allen kan vara emot döden,
för Woody Allen är Woody Allen
och Woody Allen är nästan odödlig.

Woody Allen syns mycket, mest.
Därför Är Woody Allen mycket, mest.
"Att vara" är motsatsen till "att inte vara".
Alltså att vara död.
Därför är Woody Allen emot döden.
För Woody Allen ÄR.

Man skulle kunna tro att Mr. Allen är rädd för att dö.
Men Mr. Allen är nästan omnipotent och allrådande.
Därför kan han inte vara rädd. Så han är han emot.

Kanske är vi många som är som Woody Allen, fast att vi inte är Woody Allen?
Emot, fast att vi är rädda.

Blundar för döden, för det mänskliga, för våra begränsningar.
Fast Woody Allen blundar ju inte.
Han avskaffar ju, det måste betyda att han ser?

Den som flyr döden, flyr också livet. Tänker jag.

Men Woody Allen verkar klara sig rätt bra. Han verkar leva gott.
Men han är ändå emot.

På något sätt är jag ändå för att Allen är emot,
Att Allen ÄR.

Jag ser hans filmer och tänker att Woody Allens
förmodade rädsla för döden ändå gör sig bra på film.

lördag 8 maj 2010

Och samtidigt...

...(som förra inlägget) undrar jag om denne man tillhör kategorin som är värt att föra dialog med över huvudtaget? Tror inte det. Bokbål???

Dialogen behövs däremot för att motverka sådan fundamentalistisk extremism, som vill kasta ut allt vad dogmer och läror heter och baserar allt på sitt eget tyck och tänk med drag av vidskepelse.

Där böcker bränns, bränns snart människor sägs det. Och det är precis vad det gör, i alla fall bildligt.

Just därför måste vi också vara varsamma så att det inte är vad vi också gör. Att vi inte bränner böcker, kastar ut läror och dogmer till förmån för vidskepelse och enbart eget tyck och tänk.

Säger hon som tycker och tänker mycket...

torsdag 6 maj 2010

Några brännande tankar och funderingar..

..som rör sig i mitt huvud just nu:

Hur kan vi vara en kyrka i vår tid, i vårt land för de människor som finns här och samtidigt inte vara en kyrka i förlängningen av ett västerländskt kolonialt tänk?

Vi glömmer ofta och blundar kanske gärna för att kristenheten ökar i världen. I sekulariseringens Europa minskar den, medan i utvecklingsländer i Afrika och Sydamerika ökar den.

En gång fnös vi åt "vildarna" och okunskapen i de icke-kristna länderna i Afrika och Sydamerika. Vi visste bättre och tvingade dem bli kristna.

Idag är många av dem kristna. Men vi fnyser fortfarande åt dem. För de är ju inte "rätt kristna". Ska vi återigen tvinga på dem våra normer och idéer?

Då var det bibeln som självklart var det rätta. Vad har vi för något idag? Mänskliga Rättigheter? (Jo, själv gillar jag ju båda men om vi nu tänker att vi kan försöka lära av historien...)

Vi tror att vi lärt oss. Att koloniseringen är förbi och överhetstänket är borta. Men jag tror inte det.

Det vill säga, återigen har vi inte fått dem att bli som oss. När frågor som vi tycker är självklara inte är det på samma sätt i dessa länder tycker vi oss ha rätten att sätta oss över och distansiera oss. För "vi vet ju fortfarande bättre!"

Samtidigt kan vi ju inte blunda för att fundamentalistiska rörelser ökar i dessa områden. Eller att människor förtrycks.

Men kan det finnas något samband mellan att vi inte tar "de andra", alltså de som inte anammat det västerländska, sekulära synsättet, på allvar och fundamentalism och extremism?

Vi borde väl kunna vara en kyrka som står upp för vilka vi är, vår syn på homosexualitet och kvinnliga präster är två lättillgängliga exempel, men som ändå accepterar att alla inte är där? Jo, jag vet att det är oerhört känsliga frågor och ibland är vi nog bara väldigt trötta på de där diskussionerna.

Men det är ju så farligt när människor blir nedtystade, när åsikter inte anses vara tolererade. Kolonialtänket är nära. Istället för att bara se över huvudet på och avgränsa oss från dem som tycker olika, som har en annan kultur, tror jag på ömsesidig dialog. Hur svår den nu än kan vara och hur fint eller tråkigt det låter. Dialog bygger också snarare på olikheter än på likheter. Att det är enda vägen från ökad fundamentalism och extremism.

Sedan tänker jag också på att vi i vår längtan efter öppenhet så många gånger blir så slutna. Vi har också lättare att vara öppna mot andra religioner än våra egna kristna tros-syskon.

Det tycker jag är väldigt konstigt. Och rätt naivt...

Brännande tankar och funderingar, som lätt kan tyckas irrelevanta i mitt dagliga liv i Svenska Kyrkan i Stockholm, men som jag tror spelar större roll än vad vi först anar även i relevansen för barndopen på lördag eller i konfirmandunderviningen eller i högmässan.

Jag ser utmaningen, förfasas lite men sporras av den mycket...

tisdag 4 maj 2010

Banalt och självklart?

"Gör inte skillnad på människor" är biskop Brunnes valspråk.

Jag tyckte det lät lite banalt när jag först hörde det, lite för självklart på något sätt. Men det är ju så bra!

För även om vi tycker att det är självklart att behandla alla lika, så gör vi ju inte det. Vi gör ständigt skillnad på människor. Vi definierar oss ständigt med eller mot andra. Skiljer, avskiljer, särskiljer oss. På något sätt tror jag att det är djupt mänskligt.

Rättvisa och rättigheter är några av vår tids stora ledord. Alla vill vi ha rättvisa och vi vill veta våra rättigheter, men livet är inte rättvist. Och ibland blir våra krav på rättvisa just det som gör att vi kan ha så svårt att hantera att livet faktiskt många gånger är rent av orättvist.

Tro och enbart tro, utan goda gärningar. Ändå är Tro otänkbart utan goda gärningar. Sann tro vill också göra det goda.

För mig utgiven är också utgiven för dig.

Människan vill göra det goda, men vi lyckas inte leva upp till det goda vi förutsatt oss. Vi vet inte alltid vad det goda är.

Då vill jag tro att tron är nog trots att de goda gärningarna är frånvarande eller misslyckade. Tron på att delarna av Kristi kropp är många och olika.

Om jag verkligen tror att jag är del av Kristi Kropp då kan jag inte heller säga att någon annan inte är det. Oberoende av gärningarna, icke-gärningarna eller åsikterna. Då kan jag se att olikheter utgör helheten.

Med andra ord: "Gör inte skillnad på människor". För varje gång jag avskiljer eller särskiljer någon annan (även de jag helst av allt inte ens vill vara i samma rum som) avskiljer jag mig själv. Var gång jag förminskar någon annan förminskar jag mig själv.

Detta är ingen rättighet. Det är nåden och den kan bara tros på, påminnas om och litas till.

Banalt och självklart? Kan man tycka att det borde kanske vara, men är det verkligen inte när man börjar tänka efter vilka som innefattas...