I afton dans med Ignatius

Jag hittade en bok om andlig vägledning i Ignatiansk anda. Döm om min förvåning när jag upptäckte att man liknar andlig vägledning vid dans!

Det där visste jag ju också, tänkte jag. Kul att gamle Ignatius också tänkte på det! (Nu var det visserligen jesuiten David Lonsdale som hade skrivit det men ändå i Ignatius anda.)

I en religion som låter sin Gud födas som människa, med kropp och allt, och med en Gud som vill liv så mycket att denne inte ens låter döden stoppa livet borde ju onekligen det mest naturliga vara just att hylla livet och den mänskliga kroppen.

Ändå dras vi med ett arv som gjort att denna vår kära kristendom många gånger blivit allt annat än kropps- och livsbejakande. Det är kanske så att kristendomen aldrig riktigt lyckades göra sig fri från den osunda dualism som var så utbredd vid dess början. Dualismen som säger att själen är bättre än kroppen och att andligheten och gudomligheten inte innefattar mänskligheten. (Vilket leder till väldigt mycket skam hos oss människor, eftersom vi då skäms över att vara just människor). Idag har vi visserligen en oerhörd stor tilltro till människan, men eftersom vi har tagit bort Gud, så blir det ofta lite knasigt eftersom vi tror att vi själva är Gud då. Fast vi vill nog mest åt makten, och vi glömmer så lätt att med makt följer ansvar. Ande, kropp och själ. Treenigheten, o så bra...

Jaja, jag ska läsa vidare om Ignatius och ikväll ska jag gå och dansa!

Andlig vägledning liknas också vid musik i boken. Intressant eftersom jag så smått tänkte börja leta rätt på musikern inom mig igen, genom att börja spela flöjt igen efter sju år.

Tror att den där Ignatius kan ha ett och annat att säga mig faktiskt...

Slutligen. Lite vacker dans av ett vackert par att njuta av till vacker musik: