Julotta bland levande ljus och rötter

Tidigt i morse var jag på julotta i Jällby kyrka. Nu skulle man kunna tro att jag tog fel på dag, men faktum är att julotta firas här på Annandagen, sedan mitten av 1800-talet. En tradition som troligtvis beror på att prästen inte hann med alla sina fem kyrkor i pastoratet på en och samma dag.

Klockan sju kände jag bokstavligt talat i hela kroppen hur klockorna ringde till julotta i den lilla sneda träkyrkan vars äldsta delar sägs komma från 1100-talet.







Psalmsången ljöd upp, inte mot valven, utan mot det låga trätaket gjort av plank, ackompagnerad av den lilla orgeln, vars lampa är det enda som drivs av elektricitet i kyrkan. Jag betraktade målningarna på väggarna. Samma målningar som jag betraktat så länge jag kan minnas. Detta är min uppväxtkyrka, denna lilla obetydliga kyrka, i en av de minsta orterna på den magraste landsbygden i Skara stift, där delar av min familj i åtta generationer levt och firat gudstjänst. Trots att jag bott på annat håll under mer än en tredjedel av mitt liv återvänder jag ständigt hit oavsett om jag befinner mig i någon av världens miljonstäder, eller firar gudstjänst under höga valv.

Det är något särskilt med rötter. De finns där vare sig vi vill det eller ej. Vare sig rötterna är familjära, kyrkliga eller historiska är de där och vi måste förhålla oss till dem. Kanske är vi inte stolta över alla delar av rotsystemet, men det är en del av oss och det är först när vi omfamnar dem, skapar oss förståelse för dem och vårdar dem som vi kan växa vidare i nya riktningar och försöka förstå andra.

Det är också något särskilt med vissa rum. De påminner om just detta, att vi är del av ett sammanhang. Något som sträcker sig bortom tiden så som vi känner den, men också platsen.

När jag firar julotta i Jällby kyrka påminns jag om detta, att jag är del av detta något större. Denna julotta är varken mer eller mindre viktig än någon annan julotta. Denna kyrka är i all sin enkelhet del av hela den världsvida kyrkan och är varken mer eller mindre viktig än någon annan kyrka eller katedral världen över. Jag är också en del i ett sammanhang, och är därför varken mer eller mindre betydelsefull än dem som kommit före mig, än dem som kommer efter mig. Jag är en liten del av tiden, och den delen av tiden lever jag nu!


Gudstjänstfirande under 40-talet, där 1/3 av byns befolkning var på plats.
Hittade en bild på farfar också på väg ut från gudstjänsten..


Redan på 40-talet var detta en av landets minsta församlingar och tidningen SE skrev om den lilla, men kyrksamma bygden, där "alla kände till namnet på kyrkoherden och hade besökt kyrkan".