Det var fint. Så klart, som det alltid är i Storkyrkan, och särskilt på prästvigning. Gustav Sjöqvist dirigerade sina skönsjungande sångare så rysningarna gick utmed kroppen och Biskop Eva utstrålade värme och lugn i sin nya roll som vigningsbiskop. Min vigningsbiskop, Caroline var också där så klart. Och jag måste säga att det var lite ovant att se henne i sin nya roll, som emerita.
Nog för att jag var en stolt vän som helhjärtat var där för min vän, men det var också ett tillfälle att återigen påminna sig om de löften som jag själv, och mina vigningskamrater avgav för sju och en halv månad sen. Kanske man kan tycka att det där med löften låter som något tungt att gå och bära på, men faktum är att de är en enorm styrka att ha med sig. Något som ger tillit och som gör att jag påminner mig om att jag inte är i det här på egen hand. Vetskapen om att det enbart är med Guds (och människors) hjälp och i förtröstan på dessa som jag kan klara denna uppgift, är viktig att ha med sig. Det är så lätt att få för sig att man ska klara allt själv! Men det går faktiskt inte. Inte alls!
Caroline Krooks text som sjöngs till musik av Sven David Sandström ger mig dubbelrysningar när den sjöngs av kören, men enbart texten gör det. För den säger så mycket:
Möt dem med ömhet, Välsigna deras strävan
Ge dem mod och uthållighet.
Följ dem in i mörker,
in i ljus, in i sorgen, in i glädje.
Möt dem med ömhet.
Följ dem in i ensamhet,
in i vilsenhet, in i jubel in i stillhet.
Välsigna deras strävan.
Var hos dem alltid.
Kära, nya kolleger! Ett stort grattis till er alla! Jag hoppas ni har haft en underbar dag, och att ni ska trivas i era församlingar.
4 kommentarer:
Jag håller med dig. Det var en fantastisk prästvigningsmässa.
Det var stort att biskop em Caroline var där, för att följa dem hon antagit, hela vägen till deras vigning.
Ibland slås jag av tanken att det är märkligt att prästlöftena är något man kan vila i och inte ett kravfyllt ok som man har att bära. Men som du skriver så kan man inte leva i dem utan Guds hjälp och människors stöd.
Krister
Ja, jag tror verkligen vi behöver varandra vi människor. Relationer och gemenskap kan vi inte leva utan. Och det vare sig man är prästvigd eller ej. Så tror jag. Så lätt att köra sitt eget race bara och inte se vad som händer runt omkring en...
Kul att se dig idag! Hedersamt uppdrag hade du ju också!
Jenny
Min mor, som delfinitivt inte var någon kvinnosakskvinna, var paradoxalt nog en varm anhängare av ämbetsreformen 1958, som gjorde det möjligt för kvinnor att bli präster. Vi läste alltid julevangeliet på julafton, om jungfrun som blivit havande och födde Världens Frälsare, fastän hon aldrig hade haft en man.
Var det denna starka tro på Marias jungfrudom som fick mamma att frångå sin i övrigt starka traditionsbundenhet i just kvinnoprästfrågan? Jag har funderat mycket på Marias roll för den kristna kyrkans framväxt och evangeliets utformning. Varifrån har apostarna fått uppgiften om jungfrufödseln om inte från Maria själv?
Å andra sidan tycker jag faktiskt att kvinnoprästmoståndarna står för teologisk hederlighet och traditionell kristen tro. Jag hade säkert själv varit kvinnoprästmoståndare idag, om inte Eva Karlsson hade varit min kyrkoherde under några avgörande år av min kristna utveckling. Hon har nu en annan kyrkoherdetjänst.
Hur motiverar du, som ganska nybliven kvinnlig präst på att du faktiskt är präst? I de debatter, som varit, tycker jag att du har stått för traditionella kristna åsikter. Som läget nu är för Svenska kyrkan, kan vi inte ha strider mellan traditionellt troende präster. Men kvinnoprästmoståndarna behövs också. Vet vi verkligen en gång för alla vad Gud vill? Båda linjerna i ämbetsfrågan måste ha hemortsrätt i vår kyrka!
Skicka en kommentar