Jag firar ett år som präst imorgon. I alla fall enligt kyrkoåret. Jag är en Pingst-präst.
På pingsten berättas det om hur människor plötsligt kunde kommunicera med varandra, bortom olika språk och bakgrunder.
Idag samlades tusentals människor runt om i stan för i sina olikheter enas kring det gemensamma vi har i att vi är kristna. Jesus Kristus.
Jag hade inte alls tänkt att vara med först, men hamnade på Medborgarplatsen, där Missionskyrkan höll till. Där talade min goda väninna och missions-pastor Hanna så klokt och bra. Sedan följde jag med och tågade mot Kungsträdgården och slöt upp med tusentals andra kristna.
Ledsamt nog var Svenska Kyrkan frånvarande i organisationen. Det tycker jag är tråkigt när uttryck för Sveriges (och världens) kristenhet möts i Stockholm under en dag som denna.
Jag håller inte heller med om allt som sägs under denna dag, jag känner mig verkligen främmande för vissa av de uttryck som förekommer, därför önskar jag att min kyrka hade funnits med som representant. Det hade för mig varit en kyrka som är trovärdig i sin strävan efter öppenhet och gemenskap.
Att vara kristen är inte att söka åsiktsgemenskap. Det är att söka och tro på att det finns en väg som leder bortom dessa våra mänskliga olikheter som politiska och religiösa åsikter, erfarenheter, bakgrund, klass och kultur, men det är också att känna tillhörighet till ett specifikt sammanhang där kyrkan/församlingen är viktig.
Jag hade också blivit glad om Svenska Kyrkan funnits med som den öppna och liberala kyrka vi är, och stolt kunnat se sig som del av Sveriges kristenhet, Kristi kropp, för att inte ge ensamrätt på Jesus till mer slutna och extrema grupper. Men jag tror också vi hade behövt vara med för att inte själva fastna i en tro om att vi har den enda sanningen.
Nu var Svenska Kyrkan representerad lite grann. Mot slutet av dagen mötte jag några goda präster, som var på väg till S:t Jakob för andakt. Det kändes fint! Och det fanns säkert flera Svenskkyrkliga där bland alla tusentals människor...
På väg hem mötte jag ockå en Nigeriansk katolsk kyrkoherde från Gävle och några nunnor. Vi följdes åt en bit och hade ett trevligt samtal där vi konstaterade att det här är en dag som behövs för kyrkorna i Sverige för att stötta och stärka varandra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jo, Svenska kyrkan borde sannerligen synas mer som en av många delar i Kristi kropp som tillsammans får lovsjunga vår gemensamme Herre. Vi tror lite olika, vi tolkar lite olika men trots detta hör vi ihop. En dag som denna skulle kunna manifestera också det - med Jesus själv mitt ibland oss och i fokus.
Stå på Dig!
Åke
Jag tror att vi ska ta Jesusmanifestationen med en stor nypa salt.
Jag deltar inte i Jesusmanifestationen trots att jag är en troende katolik.
Det är själva namnet som avskräcker och att det bekräftas när frikyrkofolk delar ut gratis saft på plattan! Och när sångare i kungsan hoppar jämfota för att de inte vill vicka på de syndiga höfterna!
Fattar dom inte att jag dricker öl och äter hamburgare och dansar till rock and roll!
Det är bara ett spektakel för frikyrkosverige!
Man ska ta väldigt mycket med stora nypor salt. Det tror jag mycket på. Men när det gäller Jesus handlar det om rätt tunga grejer. Bland annat därför tycker jag vi borde vara med, för att i så fall motverka att den dag då kristenheten syns som mest i Stockholm blir just enbart ett jippo eller ett spektakel.
Skicka en kommentar