Domsöndag. Säkerligen har det osat svavel kring denna dag genom tiderna. Texter att förfasas eller förundras och hänföras inför.
"Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön..."
Jo, jag tillhör snarare dem som hänförs av dessa vackra texter fyllda av symbolik och skönhet, hemlighetsfullhet och ändå så fullständig klarhet och visshet!
Domens dag, seendets dag. Det är då Gud ser på oss med sina kärleksfulla ögon, i omsorg.
”Älskade människa", säger han till oss: "Du vet att jag vill dig väl. Du vet att jag vill liv i oändlighet för dig! För dig och alla dina medvandrare på livets väg! Jag kallar er alla till liv. En dag ska jag möta er alla, då ska all ovisshet, all osäkerhet och rädsla förintas. Då behöver du inte längre fly från dina egna eller andras domar. För jag är den som ser, jag är den som vill dig ytterst väl. Nu ska kärleken, den fullkomliga kärleken få råda i ditt och alla andras liv! Lilla, kära människa. Du försöker så mycket, du vill så väl. Jag vet hur svårt det är, jag har varit där. Jag vet hur svårt det är när människor sviker, när människor du litar på inte lever upp till ens förväntningar. Jag har varit i kampen. Därför vet jag. Jag har omsorg om dig och om alla de andra. Vad ni än gör, vad ni än tar er för vill jag hjälpa er varje dag tillbaka till kärlekens och livets väg ni ska inte gå under här i intetheten. Tro på mitt ord! Kom till mig. Jag är vägen, jag är sanningen, ja- det är jag som är livet, livet i oändlighet! ”
7 kommentarer:
För mig är domssöndagen "nådens dag".
Jesus var ju människa och levde på våra villkor mitt ibland oss, han vet att det inte är lätt alltid.
Så jag lever med den s.k. apostoliska väldignelsen om "kärlek från Gud, nåd från vår herre Jesus Kristus och gemenskap från den Helige Ande".
Med det och med Guds löften så blir domssöndagen hoppfull.
Det var underbart vackert skrivet!
Men för mig behövs svavlet också. Bara nåd, rosa fluff och gulligull gör inte att jag rannsakar mig själv och gör mitt bästa - för mig och för de som finns omkring mig och verkligen inte för de som finns ännu längre bort. Varför skulle jag gitta? Nej, jag behöver fundera lite. Och visst vet jag nåden. Den sköljer över mig varje dag och i tacksamhet tar jag emot den. Men jag tar också emot de svavelosande frågorna kring vad jag gör med och mot mig själv och andra. Jag vill välja gott. Gör man verkligen det om man åker räkmacka med extra majjo hela tiden?
Nåd, ja tack så mycket, men gärna en smula eftertanke också. I krank blekhet skådar jag mig själv som jag är innerst inne, ser bristerna och upplever oändligheten i nåden som ändå frikänner i domen. Då blir nåden ännu mera värd.
Maria,
Visst finns det saker att brottas med också - varför gör jag fel när jag vill och vet det som är gott? För mig kanske det inte är "svavel", utan mer öknens sand. Men jag tror att vi menar samma sak.
Men min senaste insikt (tack vare Eva och Ninna) är att vi är skapade goda. Att göra det goda är det naturliga, det ursprungliga, det vi har i oss från början.
Så det handlar egentligen om att ta oss ur vår inkrökthet och våra låsningar, då gör vi det goda av det enkla skälet att det är det som är bra.
Det är som att gå längs vägen och inse att jag allt som oftast är nere i diket och trampar. Jag får försöka ta mig upp, men när jag inte lyckas så vet jag att Gud står där och sträcker ner en hand och hjälper mig upp. Men jag kan inte bara stå i diket och ropa "Nu får du dra upp mig, det lovade du ju!" Jag måste åtminstone försöka. (Samma princip som när man lär barn cykla.)
Ungefär som Bonhoeffer resopnerar kring den billiga och den dyra nåden, fast i min extrema förenkling. :-)
Åh, jag älskar dessa frågor! Tack för era kloka inlägg!
Maria, så kul att du skriver det där med rosa och fluff-fluff! Precis det där som jag själv har så svårt för (när vi pratar dom och nåd alltså. Annars har jag inget emot vare sig rosa eller fluff-fluff)... :)
Jag tänker mig verkligen en dom! Dom över den som försakar en enda av Guds minsta. Över den väller Guds vrede och dom och då osar det svavel så in i bängen! För Gud älskar sina minsta och värnar om dem!
Vem är då den minsta? Tja, jag tror att det ständigt är den vi minst tänker oss. Ofta ser vi oss själva som en av dessa minsta, eller så utser vi en viss grupp, en viss människa (vi älskar att göra människor till offer) och då kanske varningsklockan borde ringa, för då är jag förmodligen väldigt nära att missa att den minsta är någon helt annan, den vi minst anar...
Nu är det ju så att vi alla försakar Guds minsta. Ständigt. För att vi är människor.
Alltså, P-A, håller jag inte helt med dig där. Jag tänker att vi är människor, ofullkomliga, och därmed trampar på Guds minsta hela tiden. Vi är ju också Guds minsta och blir trampade på. Detta är liksom de mänskliga villkoren. Eftersom vi nu inte lever i paradiset. Längre. Eller än.
MEN, och här P-A, tror jag vi kanske att det är samma saker vi menar, men formulerar lite olika. Jag tror att vi alla är KALLADE till att leva i omsorg och kärleksfullhet gentemot varandra. Gentemot Guds människor (Bonhoeffer skulle kalla detta efterföljelse). Ingen människa är alltså så illa däran att han eller hon inte kan få resa sig och komma tillbaka till denna kärlekens väg.
Så domen är hård och svavelosande, vredens bägare väller över oss ständigt, men vi får ständigt, ständigt del av Guds nåd och får fortsätta sin vandring på livets och kärlekens väg.
Och det viktiga med kärlekens väg är att jag inte vandrar den för min egen skull. Vi är ett folk som vandrar tillsammans. Vi lever inte för vår egen skull utan för varandra. Som delar av en helhet! En kropp, om ni så vill! Dom såväl som nåd gäller mig i relation till andra. För mig OCH dig utgiven!
Allt gott till er!
Jenny
Jenny, du skriver klokt och intressant om sådant som är avgörande viktigt. Du väcker tankar.
Jag var precis som du inne på att vi måste "anstränga" oss för att göra det goda. Men i en diskussion med två präster kring texterna för andra söndagen i advent så väcktes tanken om det inte är så att vi är skapade goda.
Vi är ju skapade till Guds avbild och Guds skapelse kan bara vara god i utgångsläget.
Det finns försök som visar att små barn är genuint osjälviska, men sedan "förstörs" vi med tiden.
Allt det där inkrökta i oss själva (som väl Luther skulle uttryckt det) skapar felval och att vi glömmer det vi är skapade till.
Vår kamp är när vi ska ta oss ur våra låsningar och bli som barn, dvs innan låsningarna tar över. (För Jesus säger ju något viktigt om barn och himmelriket.)
Att vandra kärlekens väg för vår egen skull? För mig är det en omöjlig mening. Kärleken kan inte vara för mig själv. Kärlekens väsen handlar om vår relation till andra.
(På samma sätt som att tron inte är tro om den inte följs av gärningar är kärlek inte kärlek om den bara handlar om mig själv.)
Kul att tankar väcks. Det är vad det handlar om! Sanningen kan vi ju aldrig nå, den har bara Gud. Vi kan däremot göra små taffliga försök att beskriva tillvaron med ord. Ändå behöver vi orden och de spelar en oerhörd roll hur vi väljer att se på livet. Tror jag! Och livet, ja, det är så allvarligt att det måste tas med en klackspark, och orden som beskriver det måste tas med en stor nypa salt!
För mig är arvssynden grundläggande (sedan kan denna liksom allt, naturligtvis uttryckas mer eller mindre klokt).
Jag tänker att enbart genom att acceptera livets och människans villkor kan jag fina en inre frihet. Den enda friheten vi egentligen kan ta för given...Och jag tror faktiskt inte att detta nödvändigtvis måste leda till konservatism. Snarare är det den inre friheten som leder till handlingskraft, eftersom den också vill samma frihet för sina medmänniskor...
/Jenny
Arvssynden... För mig är den vår oförmåga att avstå från att göra det som är fel. Den uppstår i Adams fria val. Och den är en konsekvens av vårt fria val. När vi väljer att inte göra det vi är skapade till.
(Därmed inte sagt att den fria viljan är något ont, tvärtom. Den fria viljan är en förutsättning för kärleken. Och kärleken är en förutsättning för det goda.)
Skicka en kommentar