Den dansanta högmässan!

Idag har vi firat en härlig högmässa i Danderyds kyrka! Solen strålade in genom fönstren, kören sjöng vackert, Monika predikade klokt och vår första gudstjänstgrupp var del av liturgin med textläsningar och böner i denna gudstjänst som handlade om Gud som verkar nu!

Nu har jag just kommit hem och pustar ut efter dagens salsalektion. Dans- det bästa som hänt människan, kan också vara så slitigt! Jag inser att jag behöver öva MYCKET på snurrarna och min salsapartner talar om för mig att jag blandar in lite för mycket eget och kubanskt i denna ganska strikta salsa á la LA-style, som jag försöker att bli bättre på.

Det är inte helt olikt det här med att dansa och att fira gudstjänst. Faktiskt! Jag tror jag har skrivit om det förr, och jag fortsätter skriva om det. I alla fall har jag en önskan om att gudstjänsterna ska vara som en dans. För mig innebär dock detta inte vare sig salsagudstjänst, eller sk "helig dans" (som av namnet att uttyda, dessutom verkar förutsätta att det då finns något som är ohelig dans, eller?). Högmässan är dansant nog, tycker jag!

Kanske kan det tyckas som en bisarr jämförelse. För 50 år sedan hade den säkert inte varit lika självklar, men tiderna förändras och idag har vi ett mer avspänt förhållande till kroppen och det mänskliga än vad vi många gånger haft genom historien. Trots att vi nu bekänner oss till en tro med en oerhörd kroppslighet och människotillvändhet!

Dansen liksom gudstjänsten åskådliggör livets djupaste mysterier, om än i en väldigt stiliserad form. Och, ja det handlar om kärlek, passion och lidande på lite olika plan, men ändå så nära sammanlänkade. Det är en berättelse som blir en händelse då den gestaltas i en gemensam rörelse. Liturgin är gudstjänstens danssteg. Med hjälp av en gemensam grund ges vi möjlighet att känna igen oss och för att röra oss framåt i samma riktning.

Idag påminde dansläraren om att det är viktigt att stegen sitter, just för att hitta friheten i att kunna hitta sin egen stil och uttryckssätt. Men här kommer också lyhördheten för sin partner in. Om den som för i dansen gör det med trygghet och är tydlig, är det lätt att vara lyhörd för varandra och följa (till och med för en som aldrig dansat förr!) I gudstjänsten följer vi en gemensam ordning, liturgi. Om liturgin leds med trygghet, ger den utrymme för den enskilde att vila i och "fylla ut" med sin egen personliga stil och uttryckssätt. I bästa fall betyder och förutsätter därmed också var och ens relation till Gud, relationen till varandra.

Jag är dansare när jag firar gudstjänst och jag är präst när jag dansar.

Jag är av åsikten att dans är som bäst när den dansas, inte när den betraktas. Jag hoppas att detta kan få genomsyra gudstjänsten också. Känslan av delaktighet, att församlingen blir del av denna dansande kropp, snarare än att de upplever sig som betraktande konsument.

Jag är övertygad om att det var dans vi åstadkom i Danderyds kyrka i morse. Fast jag är inte helt säker på att någon annan än jag vet om att vi faktiskt dansade....

Här är lite salsa, LA-style för den som vill inspireras!