Jag läser en statusrad av en FB-vän. Personen som skrivit den säger något i stil med att hon inte kan fatta att människor kan skratta och le när världen ser ut som den gör. I detta fall handlade det om feminism och kvinnoförtryck.
Superduperviktigt. Kul med engagemang. Bra. Men jag blir ändå lite trött.
Det är lätt som människa att fastna i hur saker och ting "borde" vara. Vare sig det handlar om politik, religion eller det egna livet. Och så missar vi hela livet i frustration och ilska över att saker och ting inte är som de "borde vara".
Gud möter oss inte där vi "borde vara". Då skulle vi aldrig möta Gud, för saker och ting är inte särskilt ofta, kanske aldrig, som de "borde vara". Saker och ting är som de är, och just där möter Gud oss alla. Och under tiden som vi går och frustreras och väntar på "borde", så missar vi "är", eller att vara här och nu!
Tyvärr har religionen (eller religiösa människor) ibland fått stämpeln att vilja tala om för människor hur de "borde vara". Ibland har jag känslan av att det fortfarande är på det viset. Fast nu handlar det inte om den traditionella syndakatalogen längre. Nu handlar det om andra saker. Politik och en del annat, typ. Fortfarande tror "religionen" eller religiösa människor ibland att det är för att de vet människors bästa. Och att det bästa självfallet har likhetstecken med den egna agendan.
Äh, jag kommer aldrig bli som jag "borde vara". Inte du heller, för den delen. Inte heller vår omvärld kommer att bli som den "borde vara". Inte i detta livet i alla fall...
Kanske är livsförnekelse i väntan på "borde" den största livslögnen av dem alla. Då vill jag bara ha yta och glättighet! Å andra sidan är idel yta och idel glättighet lika mycket lögn det. Låt oss skåda livet i vitögat, leva med vår dödlighet och leva livet! Och då blir vi kanske rent av förvånade över hur mycket förändringskraft som frigörs på kuppen! Hallelulija.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tror att vi inte behöva måla upp en skiljelinje mellan "är" och "borde vara". Det säger jag tack vare Guds löften.
Jag vet vad jag "borde vara", men jag kan komma med mitt "är" till Gud.
Mitt "borde vara" är min fulla potential så som jag är skapad till Guds avbild med förmågan att välja det goda. Mitt "är" är när jag inte lyckas eller när jag gör det som jag egentligen vet är negativt.
Himmelriket i framtiden och samtidigt här och nu. Kanske är det det du menar?
Jag tror att ett liv i frihet innebär att leva i den spänningen i alla fall samt med minnet av det förflutna. Att vara på väg mot framtiden, men att leva i nuet, med minnet av var vi kommer i från.
Rörelser som lever mer i framtiden än i nuet blir världsfrånvända, rörelser som är enbart i nuet blir de blir lätt människofrånvända. Sedan finns det de som befinner sig enbart i det förgångna...och de blir...tråkiga?
Skicka en kommentar