Över osynliga gränser

Jag inspireras mycket av människor. Att träffa människor. Olika människor, som jag nödvändigtvis inte har alltför mycket gemensamt med. Då utmanas jag.

Ibland är det däremot skönt att träffa människor som liknar en, som jag känner samhörighet med. Då tar jag mig chansen att vila.

Ibland är det dem jag mest liknar som jag har svårast för. Och dem som jag har längst ifrån mig som åtminstone till en början tycks lättast att relatera till.

Det är också inspirerande att dela något gemensamt med dessa lika och olika människor. Upplevelser kanske, samtal, mat, resväg. Ibland dans och musik. Ibland bön och sång.

Under tre dagar har det pågått ett ekumeniskt präst- och pastorsmöte i Linköping. Jag har varit där och känner mig nu glad och inspirerad. Och också en liten gnagande känsla av vad det nu kan vara av oro, hopp, längtan...

Jag har lyssnat till och talat med så många intressanta och inspirerande människor. Kända och okända.

Lind, Lönnebo och Eggehorn gjorde djupa intryck hos mig, men också och kanske särskilt Keck, Wikström och Marklund, vilka var mitt ressällskap.

Möten över gränser. Osynliga gränser som går genom generationer, genom samfund, genom familjer, genom fromhetstraditioner, genom åskter. Genom livet. Genom länder.

Möten över dessa gränser. När vi låter nyfikenhetens och inspirationens ande få flöda fritt och gör det gemensamma mötet med Gud som en av oss, sker också möten mellan människor och över gränser. Och Gud är varken liberal eller konservativ, högkyrklig eller lågkyrklig, kvinna eller man, svart eller vit, Svenskkyrklig eller pingstvän eller ens katolik. Eller så är han alltsammans på en gång! Och Gud finns hos oss alla, bor inom oss alla, och låter oss vara det som vi är. Inte på grund av att vi tror och tycker så rätt, utan på grund av Jesus Kristus. Därför tror jag mötet kan ske och vi kan låta oss själva och de andra vara just de som vi är. Trots allt.