Svåra ord..

...nåd är ett sånt svårt ord.

Dagens exempel på nåd ur tidningen:

En 22 årig (svensk) kvinna slipper fängelse efter att ha smugglat 2,4 kilo kokain i Brasilien (det är ganska mycket!!!). Istället ska hon göra ett arbete om Harry Martinson och Selma Lagerlöf...

Dagens exempel på icke-nåd ur tidningen:

Uppmärsammade nobelmissar: 2007 slickade sig Fredrik Reinfelt om tummen under Nobelmiddagen.

Slicka alltså inte på fingrarna om ni ska på nobelmiddagen ikväll.

Biskop Brunne i kyrkan på jorden

Igår var jag i en av min församlings kyrkor och lyssnade på en mycket spännande föreläsning med vår nya biskop, Eva Brunne. Hon talade om att ha "Huvudet i himlen och fötterna på jorden". En spännande och lovande rubrik för en biskop som i mina ögon känns väldigt jordnära och trygg. Det var många där och lyssnade, men inte alls så många som det kan vara i denna kyrka.

När livscoachen Mia Thörnblom var där, eller artisten Stefan Sundström var där fick folk knappt plats.

Ibland, eller väldigt ofta pratas det i kyrkan om hur vi ska få folk att komma till oss. Hur kan vi anpassa oss för att människor ska våga sig dit. Och vi anklagar oss själva som kyrka och säger att gudstjänsterna är för tråkiga, att vi har ett språk som människor inte förstår. Det kan säkert vara sant många gånger. Det finns helt klart gånger som jag, även som präst, väl införstådd med gudstjänstspråket kan sitta och bara vilja bort från en predikan. MEN oftast är detta när prästen uppenbart inte riktigt känns helt grundad i det han eller hon (oftast är det en han, faktiskt) säger.

Det ligger säkert mycket i att vi kan vara lite tråkiga i kyrkan, i att vår historia av överhetskyrka satt sina spår i det Svenska medvetandet.

Men, jag undrar om inte den största anledningen till att vi har minskande gudstjänstbesökare i vår kyrka idag helt enkelt beror på att sekulariseringen satt sig så djupt, att människor inte ens har religionen som del av sin begreppsvärld idag. Att det inte finns i medvetandet hos människor att det är i kyrkan man kan söka svar på sina existentiella frågor, stöd och vägledning i livet. Och då spelar det nog ingen roll hur roliga prästerna är.

Då söker man svaren hos livscoacherna och artisterna istället. Och kanske är det helt rätt, när man som kyrka samverkar med dessa. Vi kan säkert lära av varandra. Nu har ju visserligen inte alla kyrkor den möjligheten.

Jag menar ändå att det finns en stor risk i vår iver att nå den sekulariserade människan (läs fylla våra kyrkor), att vi börjar tala helt på det språk som vi nutidsmänniskor förstår bäst: individualismens och självförverkligandets språk. Då säljer vi inte bara ut vår själ i kyrkan, vi blir också en kyrka som är mer till för oss själva än för människan.

Kanske sticker jag ut hakan en bra bit nu när jag säger att det är så Gubbväldet och överheten får fortsätta i vår tid.

Att varje tid gör något med kyrkan är oundvikligt och det är som det skall. Att vara en re-formatorisk kyrka innebär att re-formera, omtolka, omforma vår kyrkas innersta budskap så att det förstås bäst i den tid hon finns i. Men att detta aldrig får göra att vi glömmer bort för vem vi är kyrka (och detta budskap är definitivt alltid motsatsen till individualism och självcentrering).

Biskop Eva pratade om vikten av att behålla fötterna på jorden i sin nya roll därför att biskopsrollen gör något med en människa. I kyrkan behöver vi också tänka på detta. Att behålla fötterna på jorden i den tid vi befinner oss. För det är viktigt att veta vem man är, vare sig man är biskop eller kyrka.

Och vi får aldrig glömma för vem vi är kyrka. För den lilla människan, eller för den stora massan?

Johannes och ömma benhinnor

Jag brukar förbereda predikan joggandes eller sittandes på café. Tankarna brukar komma så bra då. "Jag har ett liv men jag har inga benhinnor", tänkte jag efter morgonens predikoförberedelser tillika joggingrunda.

Den första tanken, "Jag har ju ett liv" kom ungefär vid Bergsundsstrand när jag kom att tänka på filmen jag såg igår. En romantisk Hollywoodkomedi. Jag ÄLSKAR Hollywoodkomedier i vintermörkret! Gårdagens film fick både mig och min gode vän att leende stämma in i huvudpersonens jublande konstaterande, då hon äntligen fått mod till sig att dumpa sitt ex på riktigt: "Jag har ju ett liv!". Ungefär så skulle jag önska att människor kunde få känna efter att ha varit i kyrkan.

"Jag må ha ett liv men jag har sannerligen inga benhinnor", den tanken kom halvvägs till Skanstull, när jag helt enkelt fick stanna och vända om. Krokig och stapplandes promenerade jag sen hem i regnet längs Årstaviken i regnet istället. Och änderna skrattade åt mig. Måste köpa nya löparskor.

Usch, det kostar på att vara människa ibland. Vanlig, dödlig människa med en kropp som inte alltid vill det jag vill.

Nu blir det café i fortsättningen för att skriva ner söndagens predikan som ska handla om Johannes som bereder väg för Jesus. "Jag har ett liv"...så kommer den börja...

Dogge, Gud och världen i Sverige

Inne i Stockholm tycker folk man är konstig om man tror på Gud. Här i Alby kommer människor från olika kulturer där Gud är en central del av tillvaron, här är det inte konstigt alls. Dogge Doggelito, Söndagsintervjun i SvD 6/12 2009.

Vi glömmer lätt att det är så. Att världen i allmänhet är religiös.

Det blir så konstigt när denna, vår, del av den religiösa världen tror att den är den världsledande.

En gång i tiden åkte den vite européeiske mannen runt i världen och dunkade bibeln i huvudet på folk och sa: "Bli som oss för vi har rätt!"

Idag är den vite européeiske mannen (och kvinnan) i allmänhet ateister. Vi fördömer religionen, för idag "vet vi bättre". Men än idag säger vi till folk i värld: "Bli som oss! Fast inte som vi sa förut när vi sa att ni skulle tro på Gud. Det gäller inte längre. Fattar ni väl!"

Den vita européeiska människan har gjort om religionen till ett åsiktsmaskineri, en vetenskap bland andra vetenskaper. Eller i värsta fall ett moraliskt system, med vars mått man kan bestämma om man är en god människa eller ej.

Dogge pratar om Gud därför att det för honom är det som ger hopp och styrka i livet (han berättar om hur han gått vidare efter det att hans fru och dotter dött).

Det är beklämmande när man hör inom kyrkan i Sverige att vi inte behöver den övriga kristenheten (eller de andra religionerna för den delen) i världen.

Med andra ord: När Svenska Kyrkan i Stockholms innerstad (och här är jag självkritisk, för jag är själv del av denna kyrka) tror att man är världsledande. Det är lika bisarrt som att lilltånageln skulle säga till övriga kroppen "Jag behöver dig inte".

Tro och religion handlar om att hitta hopp, styrka, mening och mål i den värld som vi är satta till att leva i. Och hopp om mening är just vad jag tror att många av oss människor söker och saknar idag.

Jag behöver ringa mina vänner runt om i världen då och då, för att få perspektiv på vad detta hopp innebär. På samma sätt tror jag att vi behöver göra gemensam sak främst med andra kristna, men också med muslimer, judar och andra religioner vars mål är detsamma för att förmedla detta hopp till människor. Det handlar inte om vem som har de rätta åsikterna, för de varierar såklart.

Det handlar om att vi alla är människor som försöker leva våra liv på bästa möjliga sätt tillsammans i den här världen. Alla med våra olika brottningar och kamper. Att vi behöver varandra. Att inte vi själva kan åstadkomma denna lycka (vilket ateismen många gånger mynnar ut i).

Och där tror jag, bestämt, att Stockholms innerstad har mycket att lära från förorten liksom Sverige från övriga världen.

I det ordlösa

Det är svårt att förmedla en erfarenhet i ord. Jag är inte säker på att vi alltid ska göra det. Jag är inte ens säker på att vi alltid kan göra det.

Jag tänker på evangeliet. Budskapet om hopp och styrka i livet. Ofta förklarat som Guds gränslösa kärlek, som förlåtelse och nåd. Som finns för alla, men kan detta förstås av alla alltid?

Ibland kastar vi i kyrkan ut det gamla som gör budskapet oförståeligt idag. Orden, dogmerna, liturgierna. Risken är då att vi kastar ut vår själ.

Ibland håller vi i kyrkan stenhårt och stockkonservativt fast i det gamla, som är oförståeligt idag. Ord, dogmer och liturgier som då de inte tillåtits att förändras och förnyas, fått en förskjuten och felaktig betydelse idag gentemot vad de en gång var menade till att betyda. Risken är att vi då kastar ut människor.

Men jag undrar ibland om vi verkligen kan förmedla detta budskap i ord? Ett budskap som i sin helhet bygger på livslånga erfarenheter. Som på många sätt är en livshållning och ett tolkningsmönster för våra liv som formats av generationers generationer.

Gud finns i mystiken, i andligheten. Men där är vi ensamma. Ensamma som i öknen, som i ödemarken.

Men Gud finns också i det mänskliga, i världen. Det är först i det mänskliga, i världen, när vi delar liv som vi blir del av en gemenskap.

Det är i spänningsfältet mellan öknen och staden, ödemarken och civilisationen, mellan anden och kroppen, mellan ensamheten och gemenskapen som vi blir hela människor.

Det är där som Guds mysterium inom oss tar sig uttryck som kärlek mellan oss människor.

Därför kan vi inte, ska vi inte förstå allt.

Därför ska en del förbli i mysteriet.

Därför tror jag på att försöka förmedla erfarenheten av evangeliet i ordlösheten. I leenden, i skratt, i kärleksfullhet och i omsorg om de människor vi möter.

Orden kan vi sedan använda för att dela denna erfarenhet med varandra.

Taklampa vs adventsljus

Jag tände just lampan i taket och krashade totalt mysstämningen med adventsljus och pepparkakor som jag just suttit och njutit av.

Jag håller nämligen på att somna! Och klockan är inte ens fem på eftermiddagen! Jag måste ha ljus nu!!!

Är det inte lite märkligt egentligen att vi mitt i årets mörkaste månad släcker ned en massa? Bara för att få tända ljus i det mörka?

Jaja, jag skulle kunna lägga ut en djupare teologisk tanke kring det här nu. Men äh...just nu tänder jag bara lampan och tar en pepparkaka till...

(a+b)ⁿ=∑-y²÷√+x⁵

Om människan och hennes liv är en ekvation, tänker jag mig tron och religionen lite som ett algebra med vilket man förenklar. Ur något väldigt komplicerat och krångligt, till synes ogreppbart och oförståeligt kan vi med kunskap (första och andra kvadreringsregeln och konjugatregeln), tålamod och vägledning få ut något enklare och mer överskådligt.

Alldeles för ofta går vi dock den motsatta vägen. Jag citerar ur min kära Predikaren igen:

Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster. Pred. 7:30.

Jag vet inte om vi är dåliga på matte eller vad när vi glömmer bort våra kvadreringsregler: Älska Gud och Älska din nästa som dig själv. För att inte tala om konjugatregeln: Älska dina fiender.

Istället gör vi om det till: Älska dig själv och älska dem som har samma åsikter som dig.



Jag älskar citat, så jag citerar även Dr. Rev. King här, som klokt reder ut begreppen kring kärlek:

I´m very happy he (Jesus) didn´t say like your enemies, because it is pretty difficult to like some people

Algebra betyder tydligen återförening.